Bergmanveckan

Nedan följer en kort sammanfattning av vad jag har sett under Bergmanveckan. Dessvärre har jag inte kunnat föra några anteckningar på grund utav bruten handled, så jag har skrivit ner vad jag kommer ihåg (förutom på tisdagen då min mor var med och förde anteckningar. Hon är låg- och mellanstadielärare och jag har aldrig sett mer detaljerade och välorganiserade anteckningar, det är ren studieteknikporr).

Tisdag

Ingmar Bergmans värld, en dokumentär av Stig Björkman om Bergmans filmskapande, inleder min Bergmanvecka. Innan dokumentären visas går Björkman igenom några av de kreativa processer som var typiska för Bergman, och hans nära, nästan faderliga förhållande till sina skådespelare.

I själva dokumentären berättar Bergman att han alltid strävar efter total kontroll. Något som också visas i några inspelningsscener där han först är på Bibi Andersson för att hon inte kör fram en bil tillräckligt långt, sedan för att hon har på sig ett par byxor som – enligt Bergman – är alldeles för ”snitsiga” för en så allvarlig scen. Det här kontrollbehovet står i skarp kontrast, men inte nödvändigtvis motsats, till hans enorma tilltro till skådespelarnas egna förmåga att höja en scen på ett sätt som han själv aldrig kan planera eller förutse.

Onsdag

På onsdagen ser jag två filmer: Tystnaden och En lektion i kärlek.

Tystnaden är en surrealistisk historia om två systrar och en liten pojke som bor på ett hotell i en främmande stad, där dom inte förstår språket (för att göra staden än mer främmande och ogästvänlig skapade Bergman ett helt nytt språk, löst baserat på estniska. I Bilder berättar han att filmen från början hette Timoka, vilket betyder ”bödeln tillhörig” på just estniska). Huvudtemat är kommunikation, eller snarare bristen på kommunikation, och att två människor som inte förstår varandras språk ändå kan dela någon sorts samtillhörighet på andra plan, kanske till och med i större utsträckning än om de kunde kommunicera på ett mer gängse sätt.

Till och med en integritetsfylld konstnär behöver tjäna lite kosing ibland, och i Bilder berättar Bergman att En lektion i kärlek tillsammans med hans andra komedier och hans reklamfilmer för bris, helt enkelt var ett sätt att inbringa lite pengar. Vidare förklarar han att En lektion i kärlek handlar om, precis som Sommarnattens leende senare skulle göra, ”att man kan älska varandra trots att man inte kan leva tillsammans.”

Bergman avslöjar också att han till en början tvivlade på sin egen komiska förmåga, men att hans oro stillades när han hörde att folk faktiskt skrattade åt just En lektion i kärlek. Och ibland är det ju faktiskt riktigt roligt, även om det ska mycket till för att jag ska skratta åt de mest farsaktiga scenerna, när man ska skratta åt att folk springer omkring som yra höns och välter omkull inredningen.

Lördag

Egil Törnqvist går på lördagförmiddag igenom hur Bergman kan ha blivit influerad av Victor Sjöströms stumfilmsklassiker Körkarlen. Det är på det hela väldig intressant och tankvärt men vissa symboliska och tematiska paralleller han målar upp känns aningen långsökta. En stramare hållning om vad som hade inkluderats hade kanske varit bra, då det nu blir det stundtals svårt att skilja på vad som är bekräftat och vad som är rena spekulationer.

Genomgången är både tekniskt och tematiskt inriktad. Till en början handlar den mest om Selma Lagerlöfs bok som filmen är baserad på. Sedan går Törnqvist vidare till själva filmen och drar några jämförelser med kända Bergmanverk, bland annat Det sjunde inseglet och Smultronstället. Han menar till exempel att många av de teman som återfinns i Körkarlen, som skuld och starka kvinnor, är sådana som sedan blivit klassiskt bergmanska. Ett annat mer konkret exempel är likheten med döden i just Det sjunde inseglet, och det faktum att i båda fallen rör det sig om män som får ett uppskov från sin förestående död för att rädda oskyldiga. Till sist går Törnqvist igenom teaterpjäsen och tevedramat Bildmakarna, som handlar om tillkomsten av just Körkarlen, med Bergman inblandad i båda projekten (han skrev pjäsen och regisserade teveversionen).

Som ett sidospår kan jag nämna att under föreläsningens frågestund konfronterar en äldre amerikansk herre Törnqvist kring dennes syn på att Jof, i Det sjunde inseglet, skulle se döden i sin fantasi. Enligt den ålderstigne amerikanen är det snarare så att Jof ser verkligheten som ingen av de andra personerna i filmen ser. En tolkning som jag delar, men eftersom det är något som Bergman antagligen aldrig uttalade sig om är det svårt att veta helt säkert.

Jag förstår varför Bergman höll Körkarlen som sin favoritfilm. Sjöströms mästerverk är tillsammans med Fritz Langs sci-fi-mästerverk Metropolis en av de få stumfilmer som jag orkat sett från början till slut. Det är en gripande historia med för sin tid banbrytande specialeffekter. Arbetet med att visa de döda och vagnen som transparenta var oerhört komplicerat och tidsödande, men resultatet är lika effektivt bildmässigt som det är spökligt kusligt att bevittna.

Efter föreläsningen är det dags för Fårödokument. En Bergmandokumentär från 1979 som är den andra av två dokumentärer Bergman gjorde om Fårö och Fåröborna. Den första kom tio år tidigare och i den här delen får vi bland annat träffa en del av de människor som Bergman intervjuade i den första delen. De pratar om vad som har hänt i deras liv och med Fårö under det decennium som passerat.

Det hela inleds med en svindlande scen där Fåröfärjan åker iväg i hård stormvind – med passagerare ombord. Ett tag ser det nästan ut som om färjan ska gå upp i horisontalläge och kantra. Det hela är naturligtvis en metafor för de svåra levnadsförhållandena som råder på Fårö, men även den envishet som de bosatta besitter.

Dokumentären varvar intervjuer med naturbilder och korta semesterklipp från sommarmånaderna då ön invaderas av turister. Och den hade ju inte varit gjord av Bergman om den inte hade inkluderat lite ond, bråd död – här i form av en grisslakt och en begravningsceremoni. En av de anhöriga till den avlidne förklarar att han vägrade att sluta arbeta, trots det faktum att hans kropp inte höll för den sortens påfrestningar längre.

Söndag

Under söndagen ser jag en kort demonstration av två av författarna bakom den snart utkomna boken Regi: Bergman, en tung pjäs i lyxig förpackning som visar högupplösta bilder och originalmanuskript från Bergmans karriär, inte bara filmerna utan även från hans tid på teatern. Det är inte särskilt svårt att bli imponerad när man börjar förstå just hur omfattande hans professionella arbete är.

Och det sista som slår mig är att jag nog vill besöka även nästa års upplaga av Bergmanveckan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s