Speldemos & Broken Sword: The Shadow of Templars

När jag var liten prenumererade jag på datorspelstidningen ”PC Gamer”. En gång i månaden damp ett nytt exemplar ner i brevlådan, och dagarna som föranledde denna för mig oerhört viktiga händelse var jag som en tjackpundare med abstinensbesvär. Min drog var dock spelrecensioner av Joakim Bennet.  Och demos. I synnerhet demos.
Det här var nämligen långt innan bredbandet fanns i var mans hem. Och att ladda hem spel på ett telefonmodem var inte ens att tala om. Jag var dessutom ganska oföretagsam, så jag kunde knappast stoltsera med någon Pippi-kappsäck överfylld av guldtior.
Det var här dessa ack så värdefulla speldemos kom in i bilden. Man satte sig ned och spelade igenom dem noggrant, så att man sedan omsorgsfullt kunde välja ut just det spel man skulle införskaffa. Ett spel kostade ju  precis som idag ungefär fyra-femhundra kronor, vilket på den tiden var lika med ett par månaders samlade månadspeng, eller en födelsedagspresent/julklapp från föräldrarna. Så det gällde att välja rätt. Spelet skulle ju trots allt underhålla en i månader.
Jag spelade för glatta livet igenom alla dessa demos, utan en endaste tanke på vilka konsekvenser det kunde innebära på längre sikt. En mycket allvarlig bieffekt blev att jag så småningom samlade på mig massvis av ofullständiga spelupplevelser.
Att du spelar igenom ett demo kan ju faktiskt jämföras med att du bara har läst de tjugo första sidorna i en bok, eller sett de första tio minuterna i en film, varpå någon slår igen boken eller stänger av filmen och kräver att du lättar på plånboken betänkligt för att få reda på vad som händer sen. Medieformaten är visserligen olika, men berättelsens dragningskraft behöver ju inte vara sämre bara för att den presenteras som ett datorspel.
Ett datorspel är ju i många fall en betydligt kraftfullare form av eskapism — speciellt om det är en yngre person som sitter bakom skärmen. Barn kan nämligen verkligen det där med att se det som döljer sig bortom spelets suddiga pixlar och diffusa texturer.
Många spel är ju trots allt bara digitala förlängningar av olika barnaktiviteter. The Sims är till exempel ett virtuellt  dockskåp och äventyrsspel i sin tur påminner ju starkt om barnsliga upptäcktsfärder och detektivlekar. Och spel som Quake är egentligen bara en mer rättvis simulation av de krigslekar man ägnade sig åt som ung. De som brukade gå till ungefär så här:
– Pang pang du är död!
– Det är jag inte alls det jag har en rustning som reflekterar skotten tillbaka på dig så det är du som är död!
Och så vidare tills någon crittade med sin spetsiga träpinne of death i någon annans öga…
Inte undra på att man som vuxen föredrar att spela datorspel i stil med Civilization IV. Brädspel känns ju  sådär lagom vuxet och städat, inte alls lika barnsligt och hittepå som att springa runt och dräpa onda sektmedlemmar i någon virtuell skog.
Barn har inga sådana begränsningar. De lever in sig helt och hållet i spelets universum, vet precis vad karaktärerna känner och tänker och innerst inne längtar efter och annat som det bara går att vara bergsäker på när man inte är så nedtyngd av det verkliga livet.
Men hur som helst. Tillbaka till det här med min besatthet av speldemos igen.
Ett demo jag särskilt kommer ihåg var det till Revolution Softwares äventyrsspel ”Broken Sword: The Shadow of Templars”.
Ingenting gjorde mig mer frustrerad än det där jävla skitdemot.
I ”The Shadow of Templars” spelar man en gulblond amerikan som tillbringar sin höstsemester i Paris. Han sitter på en uteservering, njuter av en kopp kaffe och insuper atmosfären i största allmänhet när en clown med ett dragspel skyndar förbi. Clownen snor åt sig en gammal mans portfölj och släpper sedan sitt dragspel som detonerar och spränger caféet i bitar. Amerikanen överlever dock explosionen. Och när han vaknar så börjar man givetvis undersöka vad det var som låg bakom clownbombningen. Detta snokande leder i sin tur till att en betydlig större historia börjar nystas upp, en historia där någon  gammal mystisk tempelorder tycks stå i centrum…
Min frustration med demot berodde helt och hållet på hur det slutade. Precis när jag hade kommit in i storyn  och kommit clownen på spåren och fått tag på den kofot jag behövde för att följa efter honom i de kloaker jag visste han hade rymt igenom slutade allt bara helt abrupt, och det där förhatliga ORDER NOW!-fönstret åkte upp på skärmen och hånade mig.
Det var naturligtvis ett lysande slut.  Det var placerat just när man blivit sådär lagom hooked att man bara måste få veta hur storyn fortsätter. Jag kommer ihåg att jag till och med var så svältfödd på information om vad som skulle hända därnäst att jag spelade igenom demot flera gånger, i hopp om att hitta några pusselbitar som jag hittills inte hade upptäckt.
Men precis som clownen så måste mina ambitioner att införskaffa ”The Shadow of Templars” också ha hamnat i kloaken. För trots att jag var smått besatt av spelet och i princip var beredd att sälja allt mitt tekniklego för att få tag  på fullversionen så skaffade jag det aldrig. Skälen var väl antagligen ekonomiska, eller så fanns det helt enkelt inte i någon av de få butiker som sålde datorspel i Visby.
När jag så spelade igenom ”The Shadow of Templars” för ett tag sedan, åratal efter att jag slagigt huvudet mot det gäckande demot, så var det naturligtvis alldeles för sent. Jag var alltför luttrad, alltför bitter, alltför kräsen och avfärdade det hela efter ett tag med att ”jag gillar ju ändå inte skitdeckare”.
Denna likgiltighet är i skarp kontrast med hur jag förhöll mig till datorspel när jag var liten.
Jag menar, den dag jag visste att senaste numret av PC Gamer skulle anlända sprang jag hela vägen hem efter skolan. Och när jag kom inomhus med tidningen inleddes alltid samma lätt autistiska ritual.
Jag slet först omsorgsfullt av plasten från tidningen. Sedan pausade jag ett tag och bara lät tidningen ligga där på köksbordet, såg på den ett slag, tog in omslaget, lät den där speciella nytryckta tidningsdoften verkligen fylla mina näsborrar till bredden. Därefter ögnade jag snabbt igenom vilka spel som månadens nummer avhandlade — jag bläddrade alltid igenom tidningen bakifrån av någon anledning — och jag stannade aldrig för att läsa någonting med en gång.  Det gjorde jag alltid framåt kvällen, i sängen med tänd nattlampa. Sedan skakade jag ur demoskivan som ofta var inskjuten bland två tidningssidor och tog med mig den i datorrummet där jag med gränslös förväntan körde in den i familjens 8x CD-ROM. Den innehöll långt ifrån alltid bra spel. Men varje gång skivan snurrade igång var jag ändå alltid lika upprymd.
Idag krävs det oerhört mycket för att jag ska bli ens lite imponerad av ett datorspel. Då krävdes det nästan för lite.
Det är ungefär samma med den mystik som omgärdade vissa svåråtkomliga spel. När man fick tag på ett sådant var det med en sådan glädje att julafton bleknade i jämförelse (jävla vilken liten skitmaterialist man var ändå). Idag laddar jag hem det spel jag är intresserad av, blir besviken och skriver bittra texter om hur allt var bättre förr.
Allt var naturligtvis inte bättre förr. Egentligen är såklart det mesta bättre idag. Och jag tror nog barnasinne är viktigare än tillgång, och visst har man blivit en kräsnare spelare, grafik- som kontrollmässigt, men…
Herregud vad jag önskar att jag kunde få lite av den där gamla entusiasmen tillbaka.
Och det gäller nog inte bara spel egentligen.
***
Trots att jag inte var särskilt imponerad av Broken Sword när jag spelade om det årtal senare så blev jag ändå väldigt nyfiken när jag upptäckte att Ubisoft hade släppt om ”The Shadow of Templars”. Den nya versionen kallar de för ”Broken Sword: The Shadow of Templars The Director’s Cut”, och innehåller inte bara uppdaterad grafik, utan även andra nyheter som nya cutscenes och ett kooperativt tvåspelarläge (hur sjutton fungerar det egentligen?).
När jag läste detta tänkte jag att det kanske var precis det som krävdes för att jag skulle orka intressera mig för spelet igen.
Min glädje reducerades dock rätt snabbt.  Spelet finns nämligen bara till Wii och DS. Och det är ju trist. Och dessutom ganska oroväckande. För om PC i framtiden bara blir en plattform för hormonstinna FPS och WoW-kloner är det ju allt annat än oproblematiskt.
Den uppdaterade  inledningen till Director’s Cut går hur som helst att bevittna här.
***
Broken Sword: The Shadow of Templars är det första spelet i Broken Sword-serien. Totalt finns det fyra olika delar, samt en inoffeciell fanversion som placerar sig rent storymässigt mellan det andra och tredje spelet, gjort i samma tecknade 2D-stil som ettan och tvåan.
Tydligen ska även en filmversion av Broken Sword vara på g. Den kommer förmodligen, likt de flesta spel-till-filmer-remakes, bli sedvanligt urusel. Men man får väl se.

När jag var liten prenumererade jag på datorspelstidningen ”PC Gamer”. En gång i månaden damp ett nytt exemplar ner i brevlådan, och dagarna som föranledde denna för mig oerhört viktiga händelse var jag som en tjackpundare med abstinensbesvär. Min drog var dock spelrecensioner av Joakim Bennet.  Och demos. I synnerhet demos.

Det här var nämligen långt innan bredbandet fanns i var mans hem. Och att ladda hem spel på ett telefonmodem var inte ens att tala om. Jag var dessutom ganska oföretagsam, så jag kunde knappast stoltsera med någon Pippi-kappsäck överfylld av guldtior.

Det var här dessa ack så värdefulla speldemos kom in i bilden. Man satte sig ned och spelade igenom dem noggrant, så att man sedan omsorgsfullt kunde välja ut just det spel man skulle införskaffa. Ett spel kostade ju  precis som idag ungefär fyra-femhundra kronor, vilket på den tiden var lika med ett par månaders samlade månadspeng, eller en födelsedagspresent/julklapp från föräldrarna. Så det gällde att välja rätt. Spelet skulle ju trots allt underhålla en i månader.

Jag spelade för glatta livet igenom alla dessa demos, utan en endaste tanke på vilka konsekvenser det kunde innebära på längre sikt. En mycket allvarlig bieffekt blev att jag så småningom samlade på mig massvis av ofullständiga spelupplevelser.

Att du spelar igenom ett demo kan ju faktiskt jämföras med att du bara har läst de tjugo första sidorna i en bok, eller sett de första tio minuterna i en film, varpå någon slår igen boken eller stänger av filmen och kräver att du lättar på plånboken betänkligt för att få reda på vad som händer sen. Medieformaten är visserligen olika, men berättelsens dragningskraft behöver ju inte vara sämre bara för att den presenteras som ett datorspel.

Ett datorspel är ju i många fall en betydligt kraftfullare form av eskapism — speciellt om det är en yngre person som sitter bakom skärmen. Barn kan nämligen verkligen det där med att se det som döljer sig bortom spelets suddiga pixlar och diffusa texturer.

Många spel är ju trots allt bara digitala förlängningar av olika barnaktiviteter. The Sims är till exempel ett virtuellt  dockskåp och äventyrsspel i sin tur påminner ju starkt om barnsliga upptäcktsfärder och detektivlekar. Och spel som Quake är egentligen bara en mer rättvis simulation av de krigslekar man ägnade sig åt som ung. De som brukade gå till ungefär så här:
– Pang pang du är död!
– Det är jag inte alls det jag har en rustning som reflekterar skotten tillbaka på dig så det är du som är död!

Och så vidare tills någon crittade med sin spetsiga träpinne of death i någon annans öga…

Inte undra på att man som vuxen föredrar att spela datorspel i stil med ”Civilization IV”. Brädspel känns ju  sådär lagom vuxet och städat, inte alls lika barnsligt och hittepå som att springa runt och dräpa onda sektmedlemmar i någon virtuell skog.

Barn har inga sådana begränsningar. De lever in sig helt och hållet i spelets universum, vet precis vad karaktärerna känner och tänker och innerst inne längtar efter och annat som det bara går att vara bergsäker på när man inte är så nedtyngd av det verkliga livet.

Men hur som helst. Tillbaka till det här med min besatthet av speldemos igen.

Ett demo jag särskilt kommer ihåg var det till Revolution Softwares äventyrsspel ”Broken Sword: The Shadow of Templars”.

Ingenting gjorde mig mer frustrerad än det där jävla skitdemot.

I ”The Shadow of Templars” spelar man en gulblond amerikan som tillbringar sin höstsemester i Paris. Han sitter på en uteservering, njuter av en kopp kaffe och insuper atmosfären i största allmänhet när en clown med ett dragspel skyndar förbi. Clownen snor åt sig en gammal mans portfölj och släpper sedan sitt dragspel som detonerar och spränger caféet i bitar. Amerikanen överlever dock explosionen. Och när han vaknar så börjar man givetvis undersöka vad det var som låg bakom clownbombningen. Detta snokande leder i sin tur till att en betydlig större historia börjar nystas upp, en historia där någon  gammal mystisk tempelorder tycks stå i centrum…

Min frustration med demot berodde helt och hållet på hur det slutade. Precis när jag hade kommit in i storyn  och kommit clownen på spåren och fått tag på den kofot jag behövde för att följa efter honom i de kloaker jag visste han hade rymt igenom slutade allt bara helt abrupt, och det där förhatliga ORDER NOW!-fönstret åkte upp på skärmen och hånade mig.

broken_sword_classic

Det var naturligtvis ett lysande slut.  Det var placerat just när man blivit sådär lagom hooked att man bara måste få veta hur storyn fortsätter. Jag kommer ihåg att jag till och med var så svältfödd på information om vad som skulle hända därnäst att jag spelade igenom demot flera gånger, i hopp om att hitta några pusselbitar som jag hittills inte hade upptäckt.

Men precis som clownen så måste mina ambitioner att införskaffa ”The Shadow of Templars” också ha hamnat i kloaken. För trots att jag var smått besatt av spelet och i princip var beredd att sälja allt mitt tekniklego för att få tag  på fullversionen så skaffade jag det aldrig. Skälen var väl antagligen ekonomiska, eller så fanns det helt enkelt inte i någon av de få butiker som sålde datorspel i Visby.

När jag så spelade igenom ”The Shadow of Templars” för ett tag sedan, åratal efter att jag slagigt huvudet mot det gäckande demot, så var det naturligtvis alldeles för sent. Jag var alltför luttrad, alltför bitter, alltför kräsen och avfärdade det hela efter ett tag med att ”jag gillar ju ändå inte skitdeckare”.

Denna likgiltighet är i skarp kontrast med hur jag förhöll mig till datorspel när jag var liten.

Jag menar, den dag jag visste att senaste numret av PC Gamer skulle anlända sprang jag hela vägen hem efter skolan. Och när jag kom inomhus med tidningen inleddes alltid samma lätt autistiska ritual.

Jag slet först omsorgsfullt av plasten från tidningen. Sedan pausade jag ett tag och bara lät tidningen ligga där på köksbordet, såg på den ett slag, tog in omslaget, lät den där speciella nytryckta tidningsdoften verkligen fylla mina näsborrar till bredden. Därefter ögnade jag snabbt igenom vilka spel som månadens nummer avhandlade — jag bläddrade alltid igenom tidningen bakifrån av någon anledning — och jag stannade aldrig för att läsa någonting med en gång.  Det gjorde jag alltid framåt kvällen, i sängen med tänd nattlampa. Sedan skakade jag ur demoskivan som ofta var inskjuten bland två tidningssidor och tog med mig den i datorrummet där jag med gränslös förväntan körde in den i familjens 8x CD-ROM. Den innehöll långt ifrån alltid bra spel. Men varje gång skivan snurrade igång var jag ändå alltid lika upprymd.

Idag krävs det oerhört mycket för att jag ska bli ens lite imponerad av ett datorspel. Då krävdes det nästan för lite.

Det är ungefär samma med den mystik som omgärdade vissa svåråtkomliga spel. När man fick tag på ett sådant var det med en sådan glädje att julafton bleknade i jämförelse (jävla vilken liten skitmaterialist man var ändå). Idag laddar jag hem det spel jag är intresserad av, blir besviken och skriver bittra texter om hur allt var bättre förr.

Allt var naturligtvis inte bättre förr. Egentligen är såklart det mesta bättre idag. Och jag tror nog barnasinne är viktigare än tillgång, och visst har man blivit en kräsnare spelare, grafik- som kontrollmässigt, men…

Herregud vad jag önskar att jag kunde få lite av den där gamla entusiasmen tillbaka.

Och det gäller nog inte bara spel egentligen.

***

Trots att jag inte var särskilt imponerad av Broken Sword när jag spelade om det årtal senare så blev jag ändå väldigt nyfiken när jag upptäckte att Ubisoft hade släppt om ”The Shadow of Templars”. Den nya versionen kallar de för ”Broken Sword: The Shadow of Templars The Director’s Cut”, och innehåller inte bara uppdaterad grafik, utan även andra nyheter som nya cutscenes och ett kooperativt tvåspelarläge (hur sjutton fungerar det egentligen?).

När jag läste detta tänkte jag att det kanske var precis det som krävdes för att jag skulle orka intressera mig för spelet igen.

Min glädje reducerades dock rätt snabbt.  Spelet finns nämligen bara till Wii och DS. Och det är ju trist. Och dessutom ganska oroväckande. För om PC i framtiden bara blir en plattform för hormonstinna FPS och WoW-kloner är det ju allt annat än oproblematiskt.

Den uppdaterade  inledningen till Director’s Cut går hur som helst att bevittna här.

***

Broken Sword: The Shadow of Templars är det första spelet i Broken Sword-serien. Totalt finns det fyra olika delar, samt en inoffeciell fanversion som placerar sig rent storymässigt mellan det andra och tredje spelet, gjort i samma tecknade 2D-stil som ettan och tvåan.

Tydligen ska även en filmversion av Broken Sword vara på g. Den kommer förmodligen, likt de flesta spel-till-filmer-remakes, bli sedvanligt urusel. Men man får väl se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s