Organisera mp3-samlingen i Foobar2000

Jag skriver det här mest så att jag ska slippa komma på det igen tills nästa gång jag installerar om foobar2000, men här är koden som behövs för att sortera mp3-biblioteket på ett vettigt sätt på hårddisken.

Först och främst, se till att alla filer är korrekt taggade.

Markera hela biblioteket och gå in under File Operations->Move.

Skriv in följande text i ”File Name Pattern”:

$if($strcmp($left(%album artist%,3),’The’), $substr(%album artist%,5,5),$left(%album artist%,1))/%album artist%/[%date% – ]%album%/$if(%discnumber%,’Disc ‘%discnumber%/%tracknumber% – %title%,%tracknumber% – %title%)

Detta sorterar albumen enligt den här modellen:
/Första bokstaven i artistens namn/Artist/Årtal – Album Titel/(Cd-nummer)/Spårnummer – Titel

Den sorterar artister som börjar på ”The” på det efterföljande namnet (det vill säga The Strokes hamnar under S, och inte T). Om du inte önskar det beteendet kör med den här koden i stället:

$left(%album artist%,1)/%album artist%/[%date% – ]%album%/$if(%discnumber%,’Disc ‘%discnumber%/%tracknumber% – %title%,%tracknumber% – %title%)

Det kan vara mer praktiskt att ha alla artister som börjar på en siffra i en och samma katalog, men det får man fixa manuellt i så fall för jag har inte kommit på något bra sätt att lösa det i Foobar.

Uppdatering

Hej. Jag mår bra. Jag bor inte längre i Kristianstad, utan i Lund. Jag är väldigt allergisk mot pollen. Det är jättejobbigt. Jag får mest sitta inomhus. Men det är också kul, för då får man se på teve.

Det är inte ofta jag köper dvd:er, men då och då händer det att jag kollar runt och ser om det finns extrapris på någon lockande import-dvd, gärna fullproppad med så mycket smaskigt extramaterial som möjligt. Slog för några minuter sen till på en 3-skivors 20-årsjubileumsutgåva av kultkomedin Withnail & I, som jag gärna tjatar om. Sci-fi klassikerna  Soylent Green och Wargames kom med av bara farten. Likaså Leila K-dokumentären Fuck you, Fuck you very much, som jag har velat se ända sen jag läste någon lysande Fredrik Strage-artikel om den.

I övrigt lyssnar på en Spotify-hyllningslista till Lennart Persson och förbannar att jag är född på fel plats, eller i alla fall i fel decennium, annars hade jag nog haft bättre koll på vem han egentligen var. Bra musiksmak verkar han i alla fall inte ha saknat.

Sommarens tolv månader

Jag gjorde nyligen en pryl i skolan som handlade om svensk science fiction-film. En inte alltför välrepresenterad genre kan man ju ana, en misstanke som visade sig spegla verkligheten bra, om inte fullständigt, så åtminstone delvis.

Det finns nämligen försvinnande lite seriös svensk science fiction-film. Och med seriös menar jag film som inte innehåller muterade jätteinsekter (Stinger), småväxta gröna gubbar som bara får äta grön mat (Gröna gubbar från Y.R.) eller en skojfrisk Johan Rheborg iförd hemmagjord Star Wars-outfit med tillhörande hårtork (Kenny Starfighter).

En svensk science fiction-film med lite djupare ambitioner är tv-filmen Sommarens tolv månader, med manus och regi av Richard Hobert. Filmen visades första och sista gången på SVT 1988. Den handlar om sex byggnadsarbetare som får en stor summa pengar för att utföra ett mycket gåtfullt arbete i ett försöksområde i ödemarken. De får inte lov att ställa några frågor, och ganska snart blir de varse om att den höga sekrettesen som omgärdar byggprojektet är allt annat än grundlös.

Huvudrollen gestaltas av ingen mindre än ICA-Stig (Hans Mosesson), och om det inte är skäl nog att se den här filmen (what?) så kan jag även locka med att man i en biroll får se Pierre Lindstedt (känd som bland annat Bengt-Hans från Pistvakt) spela en djupt alkoholiserad festprisse tillika rejält rundlagd livsbejakare med det oerhört passande smeknamnet Bryggarn. Han pratar entusiastiskt om thailändska luder, drar dåliga vitsar och anklagar de andra i arbetsgruppen för att dricka för dåligt. Hans motsats hittar vi i Kalle-Maraton, som mellan arbetspassen verkar mest upptagen med situps och diverse konditionsövningar, och som drömmer om att springa genom Europa.

Hela den här schablonartade comic relief-prylen är väl lite sådär egentligen, men jag har svårt att åtminstone inte småle åt den här sortens överdrivet gubbsjuka och smårasistiska arbetarklasshumor.

I Sommarens tolv månader finns även en tematik av mer klassiskt svenskt socialrealistiskt snitt. Mosessons karaktär Roger och hans bästa vän Lars (Göran Stangertz) brottas filmen igenom med skuldkänslor kring otillräcklighet, otrohet, och att ständigt lämna fru och barn hemma medan de är ute på äventyr. För Lars blir separationen från familjen till slut för mycket, och han försvinner spårlöst en kväll efter att han och Roger grälat om deras respektive framtidsplaner.

Vad är det då som gör att filmen skulle kunna klassas som science fiction? Till att börja med så finns det här spår av vanliga sf-temata så som övervakning, statligt hemlighetsmakeri och miljöpåverkan.

Man kan även ana att Richard Hobert hade sett Andrei Tarkovskijs existentiella science fiction-mästerverk Stalker en eller två gånger innan han satte igång arbetet med Sommarens tolv månader. Kanske främst i att området där byggnadsarbetarna jobbar – och där det som titeln antyder alltid är sommar – på många vis liknar Stalkers zon, med sina speciella psykiska och fysiska egenskaper, där det är svårt att skilja fantasi från verklighet, och där naturens lagar är ställda ordentligt på ända.

Att filmen saknar closure, och därmed lämnar många frågor och intrigtrådar öppna för tolkning och reflektion efter att den har slutat, är också något som är ganska typiskt för mer filosofisk, allvarligare science fiction.

Sommarens tolv månader är i mitt tycke en helt fantastisk film. Alltifrån det utsökta mistlurssoundtracket och det krypande, dimmiga fotot till den 80-talsbaserade högteknologiska DDR-estetiken som genomsyrar och fullständigt dominerar varenda bildruta. Den sunkiga gubbhumorn och humoristiskt krystade familjerelationsproblematiken är i sammanhanget ganska irrelevant, och egentligen bara en bonus.

Att filmen idag helt och hållet saknar distribution är naturligtvis djupt beklagligt. Det är nog dessvärre tveksamt om Sommarens tolv månader någonsin kommer få se dagens ljus i annan form än som gamla VHS-inspelningar eller den taskiga forskningskopia som jag har sett. Därtill är nog de upphovsrättsliga problemen alltför stora, samtidigt som det ekonomiska intresset inte är tillräckligt stort för att se till att sådana här filmskatter blir tillgängliga för allmänheten i restaurerad form.

Utifall att filmen trots allt kommer ut i någon form i framtiden, på laglig eller olaglig väg, så väljer jag att inte avslöja för mycket om handlingen utan bjuder i stället på några lockande skärmdumpar:

Skämslåten #2: NWA »Straight Outta Compton«

NWA —  »Straight Outta Compton« (video)

(Musikvideon finns inte i ocensurerat format på YouTube, utan bara i någon platt Disney-version utan ett endaste »nigga« eller »motherfucka’». Därför får ni videon som länk i stället)

Det här är väl egentligen ingen skämslåt, med tanke på att det i många indiekretsar är ganska kreddigt att säga att man gillar usel hip-hop (se bara på Pitchfork!).

Men för mig är det ändå lite utav en skämslåt, eftersom jag i normala fall inte alls förstår vad som är grejen med hip-hop. Som extremt vit, extremt indie, tjugonåntingkille som uppskattar barrskogselectronica och naiv indiepop om svarthåriga tjejer som gillar att fotografera graffittiprydda elstationer, tycks mig hip-hop för det mesta extremt främmande. Bling bling, omotiverade kukmoves, för stora kläder, bitches, hoes, och pengar har ungefär lika mycket gemensamt med mitt liv som godtycklig Beatles-låt från mitten av sextiotalet har gemensamt med verkligheten.

Men den här gamla rap-klassikern kan ja ju ändå tycka är bra.  Om inte bra så åtminstone jävligt rolig.

PS. Den här videon är för övrigt en av de största bidragande orsakerna till att jag har extremt svårt för vita skor. DS.

Gamla lir

Häromdagen undrade jag varför det inte fanns någon sajt som hade som affärsmodell att sälja gamla spel online. Idag snubblade jag över en länk och hamnade på den här sidan, som råkar göra just det. Priset för ett spel ligger på 50-100 spänn ungefär, vilket inte är så farligt. Men utbudet verkar än så länge vara ganska tunnsått (dock erbjuder man ett par riktigt starka titlar, däribland de två första »Fallout«-spelen). Dessutom erbjuder man mervärde genom att man i många fall efter ha köpt spelet även kan ladda hem tillhörande manualer, soundtracks och bakgrundsbilder. Långt ifrån nödvändigt men ändå ganska trevligt.

Om man ska spekulera lite så är det nog inte alltför långsökt att gissa att den dåliga valmöjligheten beror på olika former av svårigheter att skaffa licenser till gamla spel (även om det självklart även kan röra sig om rent ekonomiska skäl, som att man vill börja litet för att sedan succesivt utöka sin verksamhet). Många filmdistributörer (och andra) är ju motvilliga mot ordentlig onlinedistribution eftersom de är oroliga för att verket ska kopieras. Det kanske är samma sorts farhågor som sätter käppar i hjulet här. Även om det får sägas vara ett oerhört trångsynt sätt att se på saken, eftersom spelen och filmerna kommer att kopieras ändån, och det borde ju vara mycket bättre för dem rent ekonomiskt på sikt att tillhandahålla bra lagliga alterantiv i stället för att stoppa huvudet i pengabingen.

En annan möjlighet är att många spel redan är uppbundna på avtal med andra lågbudgetspelsdistributörer. Ni vet sådana som släpper spel som ligger huller och buller i stora reabackar och som (ofta) erbjuder blott en omodifierad originalskiva, levererad i en förpackning som inte alltför sällan lämnar en del att önska rent utseendemässigt.

Eller så är det helt enkelt så att GOG:s avtal inte är tillräckligt lukrativt för att de ska locka spelskaparna. Men å andra sidan kan gamla spel knappast vara en särskilt inkomstbringangde källa idag, så det måste vara ett riktigt uselt avtal i så fall.

Förresten, varför finns det inget motsvarande som filmrestaurerarna Criterion för tv- och datorspel? Det vill säga en aktör som köper källkoden till gamla spel och fixar buggar och piffar till grafiken och så? (Det ideala hade ju varit om alla gamla spelutvecklare släppte sin källkod fri för att sedan låta Internet ta hand om resten, som t.ex. Id Software har gjort med »Quake I & II«, men det är nog dessvärre en önskedröm). Hmm. Det blir nog ett blogginlägg om det här lite längre fram tror jag.

Facebook hackat?

Just nu ser framsidan på Facebook ut så här:

facebook_wth

Domänproblem kanske?

EDIT: Ok nu, dagen efter, verkar det som att Facebook fungerar som det ska igen. Men när jag försöker gå in på Twitter så möts jag av exakt samma framsida, fast den här gången med ett tillägg. En länk med titeln Why am I seeing this web site? och som pekar på att man ska maila whois-help.info om att twittar-domänen inte hittas.
(Går man in på whois-help.info blir man vidareslussad till enom.com, någon sorts domänprovider).

Dessutom, surfar man dit med någon proxy (typ Hidemyass) så fungerar allt som det ska.

Hmm, jag tror jag vet var skon klämmer:

http://bredband2.com/2009/03/driftstorning-2009-03-31-0020-sodra-sverige/

Vi har för närvarande problem med vissa internationella destination, hotmail.com, microsoft.com, msn.com med mera är påverkade.
Tekniker jobbar på detta och beräknar att störningen är avklarad under natten.
04:48  Problemen är nu avklarade och alla system är åter i normal drift.

Fast uppenbarligen är ju problemet inte löst än.

Skämslåten #1: Meat Loaf »Bat out of hell«

meat loaf - bat out of hell

Bara för att jag gillar att jävlas så tänker jag nu inleda en bloggserie som kanske inte direkt motsäger men åtminstone går emot det jag raljerade om i min posting om varför trasigt är bättre.

Skämslåten kommer serien kallas, ett koncept bekant för alla er som har sett något avsnitt av Kristian Luuks vardargsrumsmysiga intervjuprogram Videokväll hos Luuk. Jag snor oskamset (som att det spelar någon roll i dessa postmoderna, kopimistiska tider) hela grejen rakt av, och postar här så min första skämslåt.

»Bat Out Of Hell« av den legendariska köttfärslimpan är pur episk bergtoppsrock, vars svulstiga Jim Steinman-produktion är så överfull att det  bokstavligen talat rinner över av visksång, skrikande gitarriff, stegrande pianon, storslagna körer, och känslosamma crescendon som ständigt bryts ner och byggs upp igen, över totalt nio utmattande minuter. Efteråt är man så slutkörd att man tvivlar på att man någonsin kommer kunna uppskatta musik igen.

Låten är första spåret på albumet med samma namn från 1977, ett rejält mastigt stycke bredbent arenarock som man gör bäst i att inta i så  små doser som möjligt, och helst inte för nära inpå. Faktum är att om man är dumdristig nog att konsumera hela skivan på en gång, är risken mycket hög att drabbas av musikrelaterad förstoppning. En sjukdom vars behandling är 25mg minimal techno injicerat direkt i ändtarmsöppningen,  och därefter dagliga doser sval indie pop i minst en vecka, eller åtminstone tills man inte längre har en oförklarlig lust att spela gamla Bonnie Tyler-skivor.

I alla fall. Det här tycker jag är bra. Men berätta det helst inte för nån är du snäll.