Sommarens tolv månader

Jag gjorde nyligen en pryl i skolan som handlade om svensk science fiction-film. En inte alltför välrepresenterad genre kan man ju ana, en misstanke som visade sig spegla verkligheten bra, om inte fullständigt, så åtminstone delvis.

Det finns nämligen försvinnande lite seriös svensk science fiction-film. Och med seriös menar jag film som inte innehåller muterade jätteinsekter (Stinger), småväxta gröna gubbar som bara får äta grön mat (Gröna gubbar från Y.R.) eller en skojfrisk Johan Rheborg iförd hemmagjord Star Wars-outfit med tillhörande hårtork (Kenny Starfighter).

En svensk science fiction-film med lite djupare ambitioner är tv-filmen Sommarens tolv månader, med manus och regi av Richard Hobert. Filmen visades första och sista gången på SVT 1988. Den handlar om sex byggnadsarbetare som får en stor summa pengar för att utföra ett mycket gåtfullt arbete i ett försöksområde i ödemarken. De får inte lov att ställa några frågor, och ganska snart blir de varse om att den höga sekrettesen som omgärdar byggprojektet är allt annat än grundlös.

Huvudrollen gestaltas av ingen mindre än ICA-Stig (Hans Mosesson), och om det inte är skäl nog att se den här filmen (what?) så kan jag även locka med att man i en biroll får se Pierre Lindstedt (känd som bland annat Bengt-Hans från Pistvakt) spela en djupt alkoholiserad festprisse tillika rejält rundlagd livsbejakare med det oerhört passande smeknamnet Bryggarn. Han pratar entusiastiskt om thailändska luder, drar dåliga vitsar och anklagar de andra i arbetsgruppen för att dricka för dåligt. Hans motsats hittar vi i Kalle-Maraton, som mellan arbetspassen verkar mest upptagen med situps och diverse konditionsövningar, och som drömmer om att springa genom Europa.

Hela den här schablonartade comic relief-prylen är väl lite sådär egentligen, men jag har svårt att åtminstone inte småle åt den här sortens överdrivet gubbsjuka och smårasistiska arbetarklasshumor.

I Sommarens tolv månader finns även en tematik av mer klassiskt svenskt socialrealistiskt snitt. Mosessons karaktär Roger och hans bästa vän Lars (Göran Stangertz) brottas filmen igenom med skuldkänslor kring otillräcklighet, otrohet, och att ständigt lämna fru och barn hemma medan de är ute på äventyr. För Lars blir separationen från familjen till slut för mycket, och han försvinner spårlöst en kväll efter att han och Roger grälat om deras respektive framtidsplaner.

Vad är det då som gör att filmen skulle kunna klassas som science fiction? Till att börja med så finns det här spår av vanliga sf-temata så som övervakning, statligt hemlighetsmakeri och miljöpåverkan.

Man kan även ana att Richard Hobert hade sett Andrei Tarkovskijs existentiella science fiction-mästerverk Stalker en eller två gånger innan han satte igång arbetet med Sommarens tolv månader. Kanske främst i att området där byggnadsarbetarna jobbar – och där det som titeln antyder alltid är sommar – på många vis liknar Stalkers zon, med sina speciella psykiska och fysiska egenskaper, där det är svårt att skilja fantasi från verklighet, och där naturens lagar är ställda ordentligt på ända.

Att filmen saknar closure, och därmed lämnar många frågor och intrigtrådar öppna för tolkning och reflektion efter att den har slutat, är också något som är ganska typiskt för mer filosofisk, allvarligare science fiction.

Sommarens tolv månader är i mitt tycke en helt fantastisk film. Alltifrån det utsökta mistlurssoundtracket och det krypande, dimmiga fotot till den 80-talsbaserade högteknologiska DDR-estetiken som genomsyrar och fullständigt dominerar varenda bildruta. Den sunkiga gubbhumorn och humoristiskt krystade familjerelationsproblematiken är i sammanhanget ganska irrelevant, och egentligen bara en bonus.

Att filmen idag helt och hållet saknar distribution är naturligtvis djupt beklagligt. Det är nog dessvärre tveksamt om Sommarens tolv månader någonsin kommer få se dagens ljus i annan form än som gamla VHS-inspelningar eller den taskiga forskningskopia som jag har sett. Därtill är nog de upphovsrättsliga problemen alltför stora, samtidigt som det ekonomiska intresset inte är tillräckligt stort för att se till att sådana här filmskatter blir tillgängliga för allmänheten i restaurerad form.

Utifall att filmen trots allt kommer ut i någon form i framtiden, på laglig eller olaglig väg, så väljer jag att inte avslöja för mycket om handlingen utan bjuder i stället på några lockande skärmdumpar: