Persona – Del 1

Textmässigt är det här en katastrof, jag är medveten om det. Men jag har haft en del annat att tänka på den senaste tiden. Här kommer den i alla fall, min (något osammanhängande) analys av Persona.

Från början hade jag tänkt mig att skriva om Bergman med utgångspunkt i Fredrik Lindströms sommarprat och även hans teveserie ”Vad är en människa?”. I båda framför han en teori om att vi svenskar, och andra västerlänningar, blivit alltför förnuftiga med tiden. Han menar att vi i större grad avfärdar våra känslor, och att vi ser på irrationalism som något väldigt negativt (förutom i sportsammanhang av någon märklig anledning). Lindströms teori mynnar ut i att vi kanske inte borde vara så snabba att avfärda våra känslor, att de trots allt antagligen säger något viktigt om vilka vi är och varför vi tänker och tycker som vi gör – trots att de tankegångar man går omkring med kanske inte är så logiska hela tiden.

Min uppsats var tänkt att redogöra för Bergmans utpräglade svensk och osvenskhet, och skulle inledas av, den i mitt tycke, oerhört kärnfulla meningen: ”I Ingmar Bergmans värld är känslan överordnat förnuftet”.

Nu blev det inte så – nu blev det en analys av Persona i stället. Men den inledningsmeningen kommer i allra högsta grad vara relevant för även den här uppsatsen, så därför väljer jag ändå att inleda med den.

***

I Ingmar Bergmans värld är känslan överordnat förnuftet. Det gäller i synnerhet två av hans filmer: Viskningar och rop och Persona. Båda rör sig i de domäner där förnuftet har väldigt liten bäring, där känslan är den enda kompass som är värd att lita på.

Även om en kort sammanfattning av handlingen i Persona egentligen inte låter sig göras på något tillfredställande sätt, så är det ungefär det här som utspelar sig under filmens åttio minuter:

Alma (Bibi Andersson) får i uppdrag att behandla Elisabet (Liv Ullman), som blivit stum under en föreställning av teaterpjäsen Elektra. De åker på Elisabets läkares (Margaretha Krook) inrådan ut till landet för att koppla av. Alma pratar på, Elisabet är alltjämt stum. Bland annat berättar Alma under onyktert tillstånd om en erotisk episod med två pojkar och en annan kvinna på en strand. En regning dag åker Alma iväg med posten, varpå hon läser ett brev som Elisabet skrivit. Där står det massa nedvärderande saker om Alma, bland annat gör sig skådespelaren rolig över Almas strandupplevelse.

En konflikt uppstår och följs av ett antal drömlika scener, där Alma gradvis tycks inse att hon är precis som Elisabet, den kvinna som hon ska bota. En dag kommer Elisabets man på besök. Han verkar till en början missta Alma med Elisabet, men Alma antar ganska snart skådespelarens roll. Till slut så börjar Elisabet så smått prata igen och de båda kvinnorna återvänder till sina vanliga liv.

Första gången jag såg Persona tänkte jag mig att de konstiga episoderna var en del av Almas drömmar.

Andra gången tolkade jag det som att de båda kvinnorna var samma person, och att det rörde sig om någon sorts schizofren inre strid.

Tredje gången, efter att ha läst vad Bergman skrivit om filmen i Bilder, och en del annat i Bergmanböcker och på internet, undrar jag om det spelar någon roll egentligen. Det finns inte tillräckligt mycket med information så att man ska med klarhet veta om det är på det ena eller det andra sättet. Det är kanske medvetet av Bergman, för att ytterligare gå förbi intellektets spärrar och direkt på känslan? (Persona är min favoritfilm av Bergman och jag tror det handlar om just det här. Min annars så högaktiva vänstra hjärnhalva tvingas ge upp efter ett par minuter, eftersom det inte finns någon egentlig historia att dekonstruera, så den sitter och kollar på snygga kameraåkningar, Bibi Anderssons frisyr och annat intressant i stället).

Persona är dessutom en film som är medveten om att den är en film. Att man väljer ett sådant format kan naturligtvis ha många förklarningar. I humorfilmen Monthy Python & The Holy Grail används självmedvetandet till stor komisk effekt. Ett annat exempel är den tyske regissören Michael Haenkes psykologiska våldsdrama Funny Games (som kom ut i tysk version 1997, och följdes tio år senare av en amerikansk remake av samme regissör, fast den gången med ännu mer psykopatisk snedlugg). I de bägge filmversionerna försöker regissören aktivera tittaren i de våldshandlingar som visas, tvinga fram reflektioner kring varför man är så fascinerad men samtidigt avtrubbad av att se våld på vita duken.

Att göra så här kallas att bryta mot den fjärde väggen, det vill säga den osynliga vägg som vi som tittare betraktar förloppet igenom (uttrycket kommer från teatern).

Det som man vill uppnå är distanseringseffekten (Verfremdungseffekt), det vill säga att man distanserar tittaren från handlingen och karaktärerna (genom att understryka att de är påhittade) och flyttar fokus till filmens budskap, eller till att göra tittaren medveten om hur man egentligen upplever det man ser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s