Viskningar och rop

Reflektera över formen i filmerna Persona och Viskningar och rop. Hur är form och innehåll förenade? Hur stärker formen innehållet i de båda filmerna?

(Jag har redan pratat en del om Personas form, och kommer ytterligare fördjupa mig i den i min essä.)

Viskningar och rop är en sjukt snygg film. Det är synd att Bergman inte gjorde fler filmer i färg, eftersom filmens färgstarka estetik är ren perfektion – från de andlöst vackra inledningsbilderna av slottets trädgård till dess rödklädda interiör till den sista tillbakablicken med de tre systrarna på promenad i ett storslaget höstlandskap.

Filmens ”fula” inre förstärks tack vare konstrastbildningen med dess vackra yttre. På liknande sätt bildar den artificiella, nästan sagoliknande ytan ett kontrastrikt motsatspar till filmens diskbänksrealistiska tematik.

Bergman har sagt att musiken, precis som filmen, går förbi förståndet och direkt på känslorna.  Titeln på filmen är tagen från en musikkritiker som skrev om en Bach-konsert att den är som ”viskningar och rop”. Filmen ackompanjeras av klassisk musik och den musikaliska inramningen hjälper till att effektivt aktivera tittaren på en känslomässig nivå. Få filmer lyckas skrämma mig ordentligt nu för tiden men tunnelsekvensen, där Maria och Karin står och stirrar tomt och Agnes inte kan dö, är väldigt obehaglig. Fast värst är ändå Agnes dödskamp. En scen som känns äkta rakt igenom och alltid skickar isande kårar längs min ryggrad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s