Metaperspektivet i Persona

Persona är en film som, i högsta grad, reflekterar över sig själv och över filmens / konstens möjligheter till kommunikation, tröst och förståelse mellan männiksor i ”vår” tid.
Reflektera över detta – om den själreflexiva filmen i allmänhet och om Personas form och innehåll.

Att man gör en film som är medveten om sig själv kan naturligtvis ha många förklaringar. I till exempel Monthy Python & The Holy Grail används det filmiska självmedvetandet för att skapa stor komisk effekt. Att göra så här kallas allmänt att bryta mot den fjärde väggen, det vill säga den osynliga vägg som vi som tittare betraktar skådespelet igenom (uttrycket kommer från teatern).

När det gäller drama handlar det snarare om att tvinga åskådaren att bli mer kritisk till det man ser. Det här kallas distanseringseffekten, eller Verfremdungseffekt. Man distanserar tittaren från handlingen och karaktärerna (genom att understryka att de är påhittade) och flyttar fokus till filmens budskap, eller till att göra tittaren medveten om hur man egentligen upplever det man ser.

Jag kommer fördjupa det här i min essä, men nämner i alla fall kort här vilka självreflexiva metareferenser man kan hitta i Persona. I prologen ser vi hur en filmremsa börjar snurra i en projektor, följt av ett stycke filmpoesi. Sedan möter vi pojken i rummet, som är fast med sina demoner, han tycks finna tröst bland de rörliga bilder som han hittar på väggen.

I mitten av filmen ungefär brinner filmremsan upp för att det blir så argt mellan de båda kvinnorna. Lite senare visas spegelepisoden där samma scen först visar ur två olika vinklar, och som sedan övergår i en närbild av Alma, som reagerar när Elisabets ansiktshalva snabbt klipps in i hennes ansikte. ”Nej. Jag är inte Elisabet. Jag är Alma.” Då klipps Elisabets ansiktshalva in permanent och speglingen är komplett. I slutet får vi se hur Elisabet spelar in en ny scen med filmpersonalen. Det är kanske en sista påminnelse om att det här trots allt bara är en film, och att man inte borde dra alltför stora växlar av den, utan ta den för vad den är: påhitt eller – som nämns i prologen – rent hokus pokus (händerna).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s