Form — Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden

Bergman hävdar ju att filmerna i trilogin inte alls hör ihop, utan att det där mest var något han sa i en intervjusituation eftersom det var inne med trilogier då. På grund av detta kan det ju vara intressant att fokusera mer på vad som skiljer filmerna åt, det vill säga hur de förhåller sig till varandra rent formässigt.

Mikael Timm skriver i Ögats glädje att Nattvardsgästerna är en av få Bergmanfilmer som i stor sett saknar humor. Och han menar att det gör dramaturgin något ofullkomlig. Jag är böjd att hålla med. När filmen börjar slår den en i solar plexus med en knytnäve full av svensk, grådassig misär och existentiell ångest, och fortsätter slå filmen igenom – man får aldrig någon tid att återhämta sig. Såsom i en spegel lider av samma sak, fast inte i lika stor utsträckning. Tystnaden däremot är fullproppad av humoristiska andningspauser, som bland annat scenen med dvärgarna, pojkens upptäcktsfärd genom hotellet och scenerna med hotellvärden.

Nattvardsgästerna är dessutom den brytpunkt där Bergman och hans filmfotograf Sven Nykvist börjar använda sig av en mer skugglös estetik, vilket gör att Såsom i en spegel skiljer sig ganska markant åt fotomässigt gentemot de andra två filmerna.

En annan ganska väsentlig skillnad är ju dialogen. Tystnaden berättar mycket mer med bilder och innehåller väldigt få repliker, medan både Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna är ganska pratiga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s