Öppningsscenen i Gycklarnas afton

Jag är inte sådär jätteförtjust i Gycklarnas afton. I mitt tycke överarbetas otrohetsproblematiken – det mesta av det som behöver sägas uttrycks redan i den briljanta öppningsscenen, som visar hur clownen Frost kommer och hämtar sin fru när hon håller på och förlustar sig med ett militärkompani. Han bär henne tillbaka till cirkusen och under hemfärden blir han hånad och förödmjukad av militärerna. Scenen förebådar det som händer senare med cirkusdirektören och hans fru.

I Bilder berättar Bergman att scenen kom ur en dröm han hade. En dröm som hade kommit av att han hade bett en käresta detaljåterge sina tidigare erotiska erfarenheter. Han hade ljugit och sagt att hans nyfikenhet var helt och hållet yrkesbaserad. Den retroaktiva svartsjukan han drabbades av när hon berättade var extrem och plågade honom oerhört.

Scenen är som sagt baserad på en dröm och är det något Bergman lyckas väl med är det att förmedla just drömkänslan.

Det är en oerhört vacker och på samma gång väldigt obehaglig episod, med överexponerat och nästan urtvättat vitt ljus som gör detaljerna otydliga. Ljudet växlar mellan total tystnad och kompaniet som skrattar och hånar Frost och på det hela taget för ett jäkla liv.

Det är ingen tvekan om att det är en mardröm man bevittnar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s