Skämslåten #1: Meat Loaf »Bat out of hell«

Bara för att jag gillar att jävlas så tänker jag nu inleda en bloggserie som kanske inte direkt motsäger men åtminstone går emot det jag raljerade om i min posting om varför trasigt är bättre.

Skämslåten kommer serien kallas, ett koncept bekant för alla er som har sett något avsnitt av Kristian Luuks vardargsrumsmysiga intervjuprogram Videokväll hos Luuk. Jag snor oskamset (som att det spelar någon roll i dessa postmoderna, kopimistiska tider) hela grejen rakt av, och postar här så min första skämslåt.

»Bat Out Of Hell« av den legendariska köttfärslimpan är pur episk bergtoppsrock, vars svulstiga Jim Steinman-produktion är så överfull att det  bokstavligen talat rinner över av visksång, skrikande gitarriff, stegrande pianon, storslagna körer, och känslosamma crescendon som ständigt bryts ner och byggs upp igen, över totalt nio utmattande minuter. Efteråt är man så slutkörd att man tvivlar på att man någonsin kommer kunna uppskatta musik igen.

Låten är första spåret på albumet med samma namn från 1977, ett rejält mastigt stycke bredbent arenarock som man gör bäst i att inta i så  små doser som möjligt, och helst inte för nära inpå. Faktum är att om man är dumdristig nog att konsumera hela skivan på en gång, är risken mycket hög att drabbas av musikrelaterad förstoppning. En sjukdom vars behandling är 25mg minimal techno injicerat direkt i ändtarmsöppningen,  och därefter dagliga doser sval indie pop i minst en vecka, eller åtminstone tills man inte längre har en oförklarlig lust att spela gamla Bonnie Tyler-skivor.

I alla fall. Det här tycker jag är bra. Men berätta det helst inte för nån är du snäll.

Varför trasigt är bättre, typ

Ibland blir jag beskylld för att bara lyssna på deprimerande musik. Jag tycker det är en konstig anklagelse. Visserligen odlar jag väl den imagen lite grann sådär för skojs skull. Men vadå, menar folk verkligen att bara för att man inte står ut med neonhurtiga Hot Chip eller valfri överproducerad Rix-FM-smörja så vill man automatiskt skära sig själv i armarna med sina Broder Daniel-pins? För så är det ju inte riktigt.

Det perfekta, det överdrivet tillrättalagda, det skavankfria, är det som är deprimerande enligt mig. Och det här gäller inte bara musik, utan egentligen det mesta.

Dock kan det väl vara värt att börja med att klargöra att det är stor skillnad mellan direkta fel och planerade oljud (och de sällsynta fall där misstagen förbättrar eller radikalt ändrar slutprodukten). Det jag åsyftar är de planerade misstagen — inte något vackert som är trasigt, utan det som blir vackert eftersom det är trasigt. Ungefär så.

Såg av någon anledning Melodifestivalen häromdagen. Kanske inte mitt favoritprogram om vi säger så. Men ändå, en ljuspunkt var ju att det vinnande bidraget blev ett gräsligt eurodance-spektakel, i stället för den sedvanliga intetsägande Bert Karlsson-låten med sjyst Carola-sväng som annars brukar kamma hem förstaplatsen. Och en annan bra grej är ju det här med direktsändning. För oavsett vad jag tyckte om det överpolerade och ultrakitschiga innehållet så kunde jag ändå sitta och tyst be för mig själv att något skulle gå riktigt åt helvete.

Till exempel att Petra Mede skulle halka på en flaska hårspray kvarglömd av någon av dagisrockarna i H.E.A.T. Vilket i sin tur skulle kunna leda till att hon faller handlöst och skallar in pannbenet på en intet ont anande Måns Zelmerlöw. Och har man lite fantasi kan man tänka sig att handlingen fortskrider ungefär så här: Panik utbryter samtidigt som blod och hjärnsubstans sprutar åt alla håll och kanter. Varpå Caroline af Ugglas ställer sig på ett bord och, likt en blodtäckt Carrie på balen, blir fullständigt vansinnig och börjar gallskrika. Hennes röst är så genomträngande och dissonant att den får alla runt omkring att glömma det pågående blodbadet och i stället hålla för öronen i ett desperat försök att värja sig mot smärtan de upplever i trumhinnorna. Men efter ett tag så hjälper inte det längre för då övergår Ugglas röst till någon sorts övernaturlig sonisk frekvens som i sitt kraftfulla crescendo spränger skallen på varenda jävla schlagerälskande mupp som släpat sig till globen, för att inte prata om alla jävla uttryckslösa, zombiedreglande lowlifes (3,6 fucking miljoner!) som bänkat sig framför teven med grillchipspåsen och Aftonbladets imbecilla schlagerguide som enda sällskap.  Sedermera slutar det hela med att insidan av globen och större delen av Sveriges vardagsrum simultant täcks av blod, kraniebitar och ihopfallna, huvudlösa fucktards. (Inklusive mig själv naturligtvis, men jag dör mest bara djupt tacksam över att jag inte behöver bevittna skiten längre.) Bara Ugglas står kvar, med den totala massförstörelsen på sitt samvete. Så småningom inser hon att hon inte har några motståndare kvar i livet längre. Då har hon bara en — ständigt upprepande — tanke i skallen: Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann…

Ehm…

Host, host. Vad var det vi pratade om nu igen? Ah, just fan. Varför trasigt eller fult är bättre, så var det.

Ja alltså, du kanske tycker jag är konstig, och det har du ju givetvis rätt till.

Men det finns faktiskt fler som tycker som jag:

På någon av Futurama DVD:erna (första tror jag) säger Matt Groening på kommentarljudspåret att Fox initialt var ganska tveksamma till den tecknade sci fi-serien. I synnerhet hade de invändningar mot det självmordsbås som Bender använder sig av i något av de första avsnitten. De frågade sig hur pass kul den här framtiden egentligen kunde vara om folk höll på att ta livet av sig stup i kvarten. De undrade varför Futurama inte kunde vara mer som The Jetsons, som ju använder sig av samma typ av retrofuturistiska-estestik, men helt utan självmordsbås. Groenings förklaring var något i stil med att The Jetsons är pisstråkigt.

I mitt sönderlästa, kaffefläcksgulnade exemplar av Johnny Mnemonic – och andra berättelser (en novellsamling av cyberpunkpionjären William Gibson) finns en berättelse med den härligt kryptiska titeln Gernbacks kontinuitetsprincip. Novellen avhandlar skillnaderna mellan Hugo Gernsbacks framtidsvisioner och de som William Gibson själv försökte få fram. Många tycker säkert att Gibsons dystopiska framtidsvisioner är minst sagt deprimerande, med överteknologiska, överbefolkade samhällen fulla av droger, prostitution, hackers och annat okristligt. Men Gibsons poäng är att det är de överdrivet utopiska samhällsvisionerna, som bland annat Gernsback stod bakom och som florerade på 30-, 40- och 50-talet, som är de riktigt obehagliga.

Novellen handlar om en person som fått i uppdrag att fota futuristisk 30-talsarkitektur . Han börjar dock som en effekt av det här fotograferandet hallucinera, och ser in i en alternativ verklighet, där han ser hur världen skulle ha sett ut om de gamla framtidsvisionerna hade fått rätt. Han ser bland annat i en sekvens hur ett vitklätt, ariskt par står bredvid en bil med hajfensformat roder i mitten. De suckar nöjt över hur underbart allting är — hela situationen liknar värsta sortens Hitler Jugend-propaganda. Hur som helst så slutar själva novellen med att huvudpersonen köper en tidning i hopp om att läsa om oljekrisen, atomkraftteknik och andra hemskheter, eftersom en polare har tipsat om att det ska få honom att sluta hallucinera.
”En jävla värld man lever i va?” säger tidningsståndets innehavare. ”Fast det kunde förstås vara värre.”
”Ja”, säger novellens huvudperson, ”eller ännu värre:

Det kunde ha varit perfekt.”

House gillar inte förändringar — igen

Senaste House-avsnittet var briljant på många sätt. Smaka bara på grundpremissen: House är på bra humör. Han är tillmötesgående, frågar Wilsom om lov innan han snor hans mat och verkar över huvud taget inte alls som han brukar.

Avsnittet slutar hur som helst med att tjurskallen House vägrar den positiva förändringen som just skett, eftersom han misstänker att det skulle göra honom till en sämre läkare. Och det med den motivering som seriens manusförfattare ständigt faller tillbaka på: House avskyr alla sorts varianter av förändring, oavsett om den är till hans fördel eller inte. Särskilt om det nu skulle ha den otrevliga bieffekten att göra honom ett uns mindre olycklig.

Nu är det ju fullt tänkbart att jag är för tidigt ute med den här kritiken och att det här spåret kommer utvecklas i senare avsnitt. Men hade det inte varit intressantare att låta honom fortsätta med sin nya medicinering för att i fortsättningen ordentligt utröna huruvida det hade gjort honom till en sämre läkare eller inte?

Jag vet inte riktigt, men för mig kändes det i vilket fall som att manusförfattarna föll för en väl simplistisk lösning här. Man är bortskämd med att få mer än så från House, att serien ständigt försöker driva den psykologiska handlingen framåt. Nu kändes det mest bara meh, whatever. Det här har vi sett förut, ungefär.

Men man får väl se — jag kanske har fel.

Man kan ju alltid hoppas.

Man vs. Wild S04

Inga djur kom till skada under inspelningen av den här tv-serien… eller vänta nu…

I säsong av fyra av överlevnadsserien Man vs Wild får vi följa med programledaren och överlevnadsexperten Bear Grylls till så vitt skilda platser som Afrika, Ryssland och Indonesien. Med hjälp av bara sin improvisationsförmåga, en ryggsäck, en kniv, sitt kamerateam och de tricks han lärt sig i brittiska Special Forces tacklar Bear allehanda utmaningar. Han tar sig över floder och berg, nakenbadar i isvakar och när han är i öknen dricker han sitt eget urin så att han inte ska bli uttorkad. Ingenting står mellan honom och hans överlevnad.

Ett av programmens bästa inslag går ut på att Bear först äter något som ser extremt äckligt ut, för att sedan berätta för oss precis hur vedervärdigt det egentligen smakar. Han beskriver bland annat hur en larv har en arom av ”kall senap med rutten fisk i som har fått stå över natten”.  En sjöborre som han smaskar på beskriver han som ”bebisbajs”. Men äckligast är ändå när Bear käkar upp ett öga från en jak, och väldigt målande skildrar upplevelsen som ”en eruption av kall vätska och blod” (vilket är precis vad som händer, för när han biter i ögat så sprutar det vätska åt alla håll och kanter).

Bear har smakat på de flesta djur och insekter (oftast utan att tillaga dem). Och i den här säsongen får vi se honom hungrigt botanisera i en mängd olika arter: skorpion, orm, ödla, skalbagge, piggsvin, tusenfoting, krabba, sjögurka, stingrocka, sjöborre, termit, mask, mygga, ekorre, jak och groda – inget djur eller insekt, oavsett hur stort eller litet, går säkert när det kurrar i Bear Grylls mage.

När Bear hänger i Sibirien och har hittat några nötter under ett träd tror man för ett ögonblick nästan att han har blivit vegetarian och ska lämna djuren ifred. Men det hela visar sig bara vara upptakten till att han är några ekorrar på spåren. Och samtidigt som han sätter upp sin ekorrefälla börjar han, i ett försök att svartmåla ekorrarna som mer osympatiska, berätta en skröna om ett gäng sibiriska ekorrar.  Men inte vilka ekorrar som helst. Mördarekorrar. Bear berättar att de här ekorrna hade varit extremt hungriga och desperata, eftersom det hade varit en synnerligen kall och bister vinter i de sibiriska skogarna. Så när en hund hade passerat förbi hade skogsdjuren inte varit sena att hoppa på den. De hade klöst och bitit det stackars djuret till döds, och sedan kalasat på inälvorna.

Men ska man ge Bear Grylls något så är det i alla fall att han är väldigt uppfinningsrik. När han hittar ett rådjurskadaver tar han inte bara vara på köttet, nej nej, han passar även på att dra loss ett förfruset rådjursben och – vips! – så har han skaffat sig en praktisk vandringspinne. Pälsen förvandlar han med hjälp av några pinnar, likt en vildmarkens MacGyver, till en pulka som han därefter joyridar runt på i de sibiriska kullarna.

I seriens sluttamp tillbringar Grylls natten i Sibirien i en rudimentär hydda gjord av några kraftiga grenar lutade mot ett träd med lite kvistar på. Vi ser honom mitt i natten, med sovsäcken uppdragen hela vägen till den mörkbruna pälsmössan, och plågad och trött tar han upp termometern till kameran och visar oss att det är så mycket som trettio minusgrader där inne i hans lilla hydda. Han gnäller över att han hela tiden måste röra på sina tår och fingrar så att de inte förfryser. ”Det här är inte kul”, säger Bear Grylls. ”Inte kul alls.”

Men där har den god Grylls naturligtvis fel.

För det här… Det här är hur kul som helst.

Generation Kill

Jag gillar verkligen Generation Kill. Det är för det mesta jävligt spännande, realistiskt och underhållande och det är ju kul att Skarsgård är bra.

Men jag har två invändningar.

Den ena berör något som jag skulle vilja kalla för avföringsdramaturgi. Alltså att man visar folk som uträttar sina behov för att dra ner realismen till diskbänksnivå och eftersom man på sätt och vis är som mest sårbar då — som tittare sitter man spänt och undrar huruvida personen som sitter och klossar ska få en granat i röven eller inte. En viss mått av det här behövs för att skildra något så vanvettigt som ett krig på ett effektivt sätt, men i Generation Kill överanvänder man definitivt koncept och resultatet är stundtals löjeväckande.

Det andra är antalet döda barn — framförallt döda söta tjejer — som används för att visa hur hemskt det är med krig. Visst, det kanske behövs för att komma åt de allra mest härdade där ute, som inte tycker det är hemskt när vuxna människor dör (i alla fall så länge dom inte har någon bäring för handlingen). Men för mig som också sitter och studerar hur skaparna har planerat saker och ting framstår det mest som ett jävligt billigt och osmakligt knep för att få folk att bry sig lite mera.