Skämslåten #2: NWA »Straight Outta Compton«

NWA –  »Straight Outta Compton« (video)

(Musikvideon finns inte i ocensurerat format på YouTube, utan bara i någon platt Disney-version utan ett endaste »nigga« eller »motherfucka’». Därför får ni videon som länk i stället)

Det här är väl egentligen ingen skämslåt, med tanke på att det i många indiekretsar är ganska kreddigt att säga att man gillar usel hip-hop (se bara på Pitchfork!).

Men för mig är det ändå lite utav en skämslåt, eftersom jag i normala fall inte alls förstår vad som är grejen med hip-hop. Som extremt vit, extremt indie, tjugonåntingkille som uppskattar barrskogselectronica och naiv indiepop om svarthåriga tjejer som gillar att fotografera graffittiprydda elstationer, tycks mig hip-hop för det mesta extremt främmande. Bling bling, omotiverade kukmoves, för stora kläder, bitches, hoes, och pengar har ungefär lika mycket gemensamt med mitt liv som godtycklig Beatles-låt från mitten av sextiotalet har gemensamt med verkligheten.

Men den här gamla rap-klassikern kan ja ju ändå tycka är bra.  Om inte bra så åtminstone jävligt rolig.

PS. Den här videon är för övrigt en av de största bidragande orsakerna till att jag har extremt svårt för vita skor. DS.

Skämslåten #1: Meat Loaf »Bat out of hell«

Bara för att jag gillar att jävlas så tänker jag nu inleda en bloggserie som kanske inte direkt motsäger men åtminstone går emot det jag raljerade om i min posting om varför trasigt är bättre.

Skämslåten kommer serien kallas, ett koncept bekant för alla er som har sett något avsnitt av Kristian Luuks vardargsrumsmysiga intervjuprogram Videokväll hos Luuk. Jag snor oskamset (som att det spelar någon roll i dessa postmoderna, kopimistiska tider) hela grejen rakt av, och postar här så min första skämslåt.

»Bat Out Of Hell« av den legendariska köttfärslimpan är pur episk bergtoppsrock, vars svulstiga Jim Steinman-produktion är så överfull att det  bokstavligen talat rinner över av visksång, skrikande gitarriff, stegrande pianon, storslagna körer, och känslosamma crescendon som ständigt bryts ner och byggs upp igen, över totalt nio utmattande minuter. Efteråt är man så slutkörd att man tvivlar på att man någonsin kommer kunna uppskatta musik igen.

Låten är första spåret på albumet med samma namn från 1977, ett rejält mastigt stycke bredbent arenarock som man gör bäst i att inta i så  små doser som möjligt, och helst inte för nära inpå. Faktum är att om man är dumdristig nog att konsumera hela skivan på en gång, är risken mycket hög att drabbas av musikrelaterad förstoppning. En sjukdom vars behandling är 25mg minimal techno injicerat direkt i ändtarmsöppningen,  och därefter dagliga doser sval indie pop i minst en vecka, eller åtminstone tills man inte längre har en oförklarlig lust att spela gamla Bonnie Tyler-skivor.

I alla fall. Det här tycker jag är bra. Men berätta det helst inte för nån är du snäll.

Tears For Fears – Shout

(Via Herr Alarik)

Den 8:e augusti 1985 låg alltså New Wave-bandet Tears for Fears etta på topplistorna i USA med sin låt »Shout«.

Inte så tokigt ändå.

Varför trasigt är bättre, typ

Ibland blir jag beskylld för att bara lyssna på deprimerande musik. Jag tycker det är en konstig anklagelse. Visserligen odlar jag väl den imagen lite grann sådär för skojs skull. Men vadå, menar folk verkligen att bara för att man inte står ut med neonhurtiga Hot Chip eller valfri överproducerad Rix-FM-smörja så vill man automatiskt skära sig själv i armarna med sina Broder Daniel-pins? För så är det ju inte riktigt.

Det perfekta, det överdrivet tillrättalagda, det skavankfria, är det som är deprimerande enligt mig. Och det här gäller inte bara musik, utan egentligen det mesta.

Dock kan det väl vara värt att börja med att klargöra att det är stor skillnad mellan direkta fel och planerade oljud (och de sällsynta fall där misstagen förbättrar eller radikalt ändrar slutprodukten). Det jag åsyftar är de planerade misstagen — inte något vackert som är trasigt, utan det som blir vackert eftersom det är trasigt. Ungefär så.

Såg av någon anledning Melodifestivalen häromdagen. Kanske inte mitt favoritprogram om vi säger så. Men ändå, en ljuspunkt var ju att det vinnande bidraget blev ett gräsligt eurodance-spektakel, i stället för den sedvanliga intetsägande Bert Karlsson-låten med sjyst Carola-sväng som annars brukar kamma hem förstaplatsen. Och en annan bra grej är ju det här med direktsändning. För oavsett vad jag tyckte om det överpolerade och ultrakitschiga innehållet så kunde jag ändå sitta och tyst be för mig själv att något skulle gå riktigt åt helvete.

Till exempel att Petra Mede skulle halka på en flaska hårspray kvarglömd av någon av dagisrockarna i H.E.A.T. Vilket i sin tur skulle kunna leda till att hon faller handlöst och skallar in pannbenet på en intet ont anande Måns Zelmerlöw. Och har man lite fantasi kan man tänka sig att handlingen fortskrider ungefär så här: Panik utbryter samtidigt som blod och hjärnsubstans sprutar åt alla håll och kanter. Varpå Caroline af Ugglas ställer sig på ett bord och, likt en blodtäckt Carrie på balen, blir fullständigt vansinnig och börjar gallskrika. Hennes röst är så genomträngande och dissonant att den får alla runt omkring att glömma det pågående blodbadet och i stället hålla för öronen i ett desperat försök att värja sig mot smärtan de upplever i trumhinnorna. Men efter ett tag så hjälper inte det längre för då övergår Ugglas röst till någon sorts övernaturlig sonisk frekvens som i sitt kraftfulla crescendo spränger skallen på varenda jävla schlagerälskande mupp som släpat sig till globen, för att inte prata om alla jävla uttryckslösa, zombiedreglande lowlifes (3,6 fucking miljoner!) som bänkat sig framför teven med grillchipspåsen och Aftonbladets imbecilla schlagerguide som enda sällskap.  Sedermera slutar det hela med att insidan av globen och större delen av Sveriges vardagsrum simultant täcks av blod, kraniebitar och ihopfallna, huvudlösa fucktards. (Inklusive mig själv naturligtvis, men jag dör mest bara djupt tacksam över att jag inte behöver bevittna skiten längre.) Bara Ugglas står kvar, med den totala massförstörelsen på sitt samvete. Så småningom inser hon att hon inte har några motståndare kvar i livet längre. Då har hon bara en — ständigt upprepande — tanke i skallen: Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann…

Ehm…

Host, host. Vad var det vi pratade om nu igen? Ah, just fan. Varför trasigt eller fult är bättre, så var det.

Ja alltså, du kanske tycker jag är konstig, och det har du ju givetvis rätt till.

Men det finns faktiskt fler som tycker som jag:

På någon av Futurama DVD:erna (första tror jag) säger Matt Groening på kommentarljudspåret att Fox initialt var ganska tveksamma till den tecknade sci fi-serien. I synnerhet hade de invändningar mot det självmordsbås som Bender använder sig av i något av de första avsnitten. De frågade sig hur pass kul den här framtiden egentligen kunde vara om folk höll på att ta livet av sig stup i kvarten. De undrade varför Futurama inte kunde vara mer som The Jetsons, som ju använder sig av samma typ av retrofuturistiska-estestik, men helt utan självmordsbås. Groenings förklaring var något i stil med att The Jetsons är pisstråkigt.

I mitt sönderlästa, kaffefläcksgulnade exemplar av Johnny Mnemonic – och andra berättelser (en novellsamling av cyberpunkpionjären William Gibson) finns en berättelse med den härligt kryptiska titeln Gernbacks kontinuitetsprincip. Novellen avhandlar skillnaderna mellan Hugo Gernsbacks framtidsvisioner och de som William Gibson själv försökte få fram. Många tycker säkert att Gibsons dystopiska framtidsvisioner är minst sagt deprimerande, med överteknologiska, överbefolkade samhällen fulla av droger, prostitution, hackers och annat okristligt. Men Gibsons poäng är att det är de överdrivet utopiska samhällsvisionerna, som bland annat Gernsback stod bakom och som florerade på 30-, 40- och 50-talet, som är de riktigt obehagliga.

Novellen handlar om en person som fått i uppdrag att fota futuristisk 30-talsarkitektur . Han börjar dock som en effekt av det här fotograferandet hallucinera, och ser in i en alternativ verklighet, där han ser hur världen skulle ha sett ut om de gamla framtidsvisionerna hade fått rätt. Han ser bland annat i en sekvens hur ett vitklätt, ariskt par står bredvid en bil med hajfensformat roder i mitten. De suckar nöjt över hur underbart allting är — hela situationen liknar värsta sortens Hitler Jugend-propaganda. Hur som helst så slutar själva novellen med att huvudpersonen köper en tidning i hopp om att läsa om oljekrisen, atomkraftteknik och andra hemskheter, eftersom en polare har tipsat om att det ska få honom att sluta hallucinera.
”En jävla värld man lever i va?” säger tidningsståndets innehavare. ”Fast det kunde förstås vara värre.”
”Ja”, säger novellens huvudperson, ”eller ännu värre:

Det kunde ha varit perfekt.”

Testbild! – Aquatint

Testbild!s senaste skiva handlar om havet. När jag har berättat om Aquatint för folk har jag beskrivit skivan som trevlig pop med havsbrus och vågskvalp. Varpå jag har mötts av idel glosögda blickar, klentrogna ansiktsuttryck och repliker som: ”Vad sa du att du lyssnade på sa du??”

Hur bra är skivan då? Den är helt okay. Inte i närheten lika bra som The Inexplicable Feeling of September, men bra mycket bättre än deras förra skiva, stundtals ganska olyssningsbara Une Teinte Intense (franskt spoken word-trams och acapella-körer är inte min kopp té direkt).

Recensioner: DN, SvD, Sonic

PS. Jag tycker recensionerna är väl kritiska mot skivans ambienta inslag. Hade jag fått bestämma hade man gjort den ännu mer ambient, och tagit bort eller åtminstone tonat ner alla de popelement som pockar på för mycket uppmärksamhet. På så sätt hade den haft potential att bli en perfekt skiva för sängliggande, tentapluggande bakgrundslyssning…Nu hamnar den någonstans mitt emellan, och blir lite för lågmäld för vanligt lyssnande, men alltför kantig för att bara ha på i bakgrunden DS.

Lyssna #2

Lätt regn, några plusgrader och ett molnområde från helvetet.

En sån här dag fodrar sin musik. Allra helst ska den vara lika kyligt kromgrå som resten av tillvaron.

Bekämpa eld med eld, typ.

Därför beväpnade jag imorse ipod:en med följande alster:

Robert Hood – Deep Concentration: The Grey Area Mix
Minilogue – Animals
Ander Ilar – Sworn

Wavves – So Bored

Herre. Jävla. Gud.

Den här jävla låten alltså.

Det är som om Guided By Voices har återuppstått från lofi-himmelen och ställt sig och spelat in storkhöga på ketamin.

På ett bra sätt.

Wavves – So Bored

Metadata, närhet och mervärde

Jag har funderat en del på metadata på sistone (och ja, jag vet vad du tänker, men precis så nördig är jag. Och nej, jag har sällan särskilt mycket bättre för mig).

En vettig applikation med metadata är att få någon sorts ordning och reda på alla de där tusentals mp3:orna som man sitter och trycker på. Och även om man hoppas att streaming-program som Spotify ska göra den fysiska musikfilen överflödig så har Spotify visat sig jäkligt usla på just det här med att tagga sin musik med vettig metadata.

Men jag tror att metadata, och den information som hämtas in i anslutning till metadatat, även kan ha andra användningsområden som man hitintills inte har sett så mycket av. Det kan ju t.ex. vara ett sätt att skapa närhet, ett sorts meningsfullt förhållande mellan de ganska anonyma digitala filerna och den som lyssnar på dem. Genom att exempelvis erbjuda information om vad som spelas, visa bilder på albumets omslag,  hämta in associerade sångtexter och presentera videoklipp från musikvideor och livespelningar. I sig är det här ingenting banbrytande, men en musikspelare eller musiktjänst som gör alltihopa finns mig veterligen inte. (Amarok2 ser dock ganska lovande ut).

Foobar2000, som jag använder mig av, är i sin grundform inte mycket att hänga i granen i det här avseendet. Men med lite pyssel kan man åstadkomma rätt så häftiga grejer med den här oerhört flexibla musikspelaren. Min nuvarande foobar2000-konfiguration är fullproppad av härligt onödiga detaljer. Något som jag särskilt gillar är möjligheten att tagga musiken via Discogs, vilket innebär att jag efter lite arbete (eller okej, ganska mycket arbete)  kan sortera all min elektroniska musik efter label.  Det underlättar inte bara för mig att hitta den musik jag vill åt, det placerar även in den i en helt annan typ av mer meningsfull kontext.

***

Och i helt metadataorelaterade nyheter så kan jag meddela att jag för första gången på säkert 6 år har köpt en skiva — nämligen Aquatint av superambitiösa Testbild! (Deras The Inexplicable Feeling Of September är en av mina favoritskivor all-time). Man får ju för tusan en poster på köpet! (eller något annat skoj). Det är vad jag kallar mervärde. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag dessutom slagit till på den här maffiga Mountain of One-boxen. Och det trots att jag inte är särskilt förtjust i bandet ifråga. Men vad spelar det för roll när boxen inkluderar en superlimiterad t-shirt??

Anna Järvinen – Äppelöga

Jag har på många sätt profilerat mig som en av höstens största förespråkare. Men efter att ha lyssnat på Anna Järvinens nya singel Äppelöga blir till och med en septemberdyrkare som jag lite längtansfull efter vår, värme och sånt där som alla andra tycks uppskatta. Äppelöga finns med på Järvinens nya album, Man var bland molnen. Det kommer släppas den 23:e mars.

Anna Järvinen – Äppelöga

King Curtis – A Whiter Shade Of Pale

Min favoritfilm, Withnail & I, är på tapeten just nu. Något som jag tycker är värt att fira lite. Så därför har jag bestämt mig för att återigen uppmärksamma den briljanta inledningsmusiken, fast den här gången genom att lägga upp en fullständig mp3:a av låten i fråga, istället för att — som förra gången — bara tillhandahålla ett simpelt youtube-klipp av filmens misärroliga inledningsminuter.

Det hela rör sig om en jazzindränkt cover av brittiska prog-rockarna Procol Harums A Whiter Shade Of Pale, mästerligt och storslaget framförd av King Curtis på hans live-platta Live At Filmore West från 1971.

En lysande låt att plocka fram alla dagar som man är lite bakis och har en plågsamt stor diskhög att ta itu med. Eller bara när du tycker synd om dig själv eftersom rödtjutet råkar vara slut.

King Curtis – A Whiter Shade Of Pale (mp3)