UFO & Commandos

Läste nyligen igenom speltidningen IGN:s lista över de 25 bästa PC-spelen genom tiderna. På första plats har IGN placerat det extremt gamla och oerhört klassiska strategispelet UFO: Enemy Unkown (1993).

(Spelet blev sedermera känt som X-COM: UFO Defense i USA och X-COM: Enemy Unkown i Europa, ett namnbyte som tvingades fram eftersom det redan fanns ett spel som hette UFO i USA. UFO:s många uppföljare har även de kört med X-COM-prefixet.)

IGN motiverar första placeringen med att UFO erbjuder oerhört sofistikerat basbyggande, engagerande rollspelande, spännande strider, och en nervig, skrämmande bakgrundshistoria om hur utomjordingar håller på att ta över världen.

Jag kommer ihåg hur jag såg min kusin spela UFO en gång  för skitlänge sen, och jag har för mig att han även varmt rekommenderade det åt mig. Men av någon anledning brydde jag mig aldrig om att införskaffa det. Antagligen för att det verkade så krångligt alltihop (gimme a break… jag kan inte ha varit äldre än typ tio bast – max!).

Tur är nog det. För om jag hade spelat UFO när jag var yngre är det inte helt osannolikt att jag hade tappat allt sug på vad datorspelande heter. Spelet är nämligen brutalt. På nybörjarnivån har jag fått stryk två gånger på raken nu.

Senaste gången jag blev förnedrad började med att jag – äntligen – efter många misslyckade försök lyckades jaga ifatt ett av utomjordingarnas skepp och skjuta ner det.

Så långt allt väl.

Men när jag landade med mina gubbar för att jaga ifatt utomjordingarna och tillfångata eller ha ihjäl dem så blev jag så grundligt ägd (som kidsen säger) att hade jag varit en argare person hade jag antagligen kastat laptopen genom fönstret i ren frustration.

Spelet är turordningsbaserat, och i första rundan beordade jag mina soldater att försiktigt kliva av skeppet, för att inte dumdristigt springa in i några ondsinta Arkiv X-missfoster. Allt gick jättebra ända tills jag tryckte på end turn och det blev utomjordingarnas tur.

Pew.

Pew.

Pew.

Halva min trupp borta. På första rundan. Lysande.

Och det på lägsta svårighetsgraden. Av fem möjliga.

Nåja, hur gör man för att spela det då? Som vanligt när det gäller riktigt gamla spel så är det en del pyssel att få igång UFO på en modern dator, då spelet är designat för att köras främst i DOS. Men som tur är så finns det ett paket som någon vänlig själ har snickrat ihop och lagt upp på Piratebay, som fixar det enkelt och smidigt med emulerad DOS-miljö (en förkonfigurerad DOSBox). Ladda hem det här.

PS.
Jag har även installerat Commandos: Behind Enemy Lines, ett spel som är ökänt för att det är skitsvårt och i princip helt jävla omöjligt.
Jag klarar knappt av spelets tutorial.
Och jag älskar det.
DS.

Warhammer Online: Age of Reckoning – Första intryck

Jag och några vänner har (kanske dumdristigt) bestämt oss för att återetablera våra onlinespelsberoenden. Den här gången har dock preparatet ändrat skepnad, från Blizzards osannolikt framgångsrika flaggskepps MMO World of Warcraft (WoW), till Mythics mer PvP-baserade utmanare Warhammer Online: Age of Reckoning (WAR).

Än så länge har jag bara spelat igenom Trial-versionen av WAR, och även om det känns väl tidigt att leverera något sorts omdöme så tänkte jag ändå delge mig av mina tidiga intryck av spelet.

Trots att undertiteln till WAR, Age of Reckoning, är klyschig och fantasilös så är det ingenting som man kan anklaga resten av spelet för att vara.

Vilket man först inte kan tro, för på ytan ser WAR precis ut som alla andra fantasybaserade MMO:s. Gränssnittet är nästan förvirrande likt det som finns i Blizzards spel. Jag har gjort en lika som bär-grej nedan för att illustrera vad jag menar:

World of Warcraft?

Warhammer Online?

(Skärmdumparna är snodda från GameSpy)

Och som ni kan se är WAR rent stilistiskt och grafikmässigt även väldigt likt WoW, om än betydligt mörkare i tonen. Läser man en del kommentarer på internet märker man snabbt att många är besvikna på att grafiken – i deras ögon – är alltför rudimentär och gammelmodig. De hade förväntat sig mer av ett spel som kom ut 2008 (WoW lanserades 2004).

Men det känns ändå som en rimlig idé med inte alltför häftig grafik, då spelet ska innehålla en del riktigt storslagna PvP-bataljer, med uppemot hundratals spelare som slår spikklubbor i huvudet på varandra i samma område. I sådana lägen är det kanske inte så dumt med en nedbantad grafikmotor, så att man slipper spelupplevelser jämförbara med att spela via Lettiskt telefonmodem på en ovanligt slö 486:a.

Och visst, storyn känns ju ganska välbekant den med. Den goda sidan – Order – är naturligtvis mer hedervärda och ljushåriga än Jonathan i Bröderna Lejonhjärta, medan de onda – Destruction – är deras diametrala motsatser och får Tengil att framstå som en gemytlig mysfarbror á la Beppe Wolgers.

Jag ska erkänna att jag inte är speciellt bekant med Warhammer-universumet, men jag antar att den här typen av extrem fantasykitsch är helt i sin ordning med originalupplagan i åtanke. Och det är ju helt okay, även om jag själv aldrig kan förmå mig att engagera mig i bakgrundstory (så kallad lore). Men det är ändå trevligt att sådant har bakats in på ett snyggt sätt i spelet för de som uppskattar det.

Vad finns det då för nymodigheter i spelet som gör att jag inte tycker det känns klyschigt? Än så länge är det absolut bästa med spelet alla smarta lösningar som gör spelupplevelsen betydligt mer spontan. Glöm att stå i en stad och timme ut och timme in resultatlöst försöka hitta en lämplig grupp att ansluta till, i WAR är alla grupper öppna för alla att gå med i så länge man inte själv anger dem som privata. Och i varje zon finns även så kallade public quests, som alla som är i samma område samarbetar för att klara av.

Några negativa saker då. Ja, spelet använder sig av en speciell form av collision detection, som går ut på att karaktärerna inte ska kunna gå igenom varandra. Detta för att tanks ska vara mer effektiva i PvP, till exempel genom att kunna skydda healers och ömtåliga DPS-klasser, eller att blockera en trång passage. Dessvärre verkar inte det här kollisionshittandet särskilt välprogrammerat med resten av spelvärlden i åtanke, man fastnar väldigt lätt i olika stenar och grenar och what not som finns där ute.

Spelets solo questande lämnar dessvärre även det en del att önska. Dels är de uppdrag man får väl anonyma, dels är de väldigt lätt att bli översvämmad av quests om man avviker från den utslagna vägen. Jag skulle vilja efterlysa färre och mer svårlösta uppdrag, och som inte nödvändigtvis utgår från staden utan som man hittar lite här och där när man är ute och utforskar (det finns en del sådana här quests i WAR, men de är åtminstone i början av spelet väl få till antalet). Med tanke på att jag är en rätt så erfaren MMO-spelare så kanske det är något som kommer förbättras efterhand, och att början av spelet är mer anpassat efter nybörjare, men ändå.

Dessa skönhetsfläckar till trots så måste jag ändå säga att WAR än så länge verkar lovande, även om det är lite oroväckande att spelet tappade en väldigt betydande del av sina spelare till WoW när Wrath of Lich King kom ut. I början hade WAR cirka 800,000 prenumeranter. Nu är siffran nere på 300,000. Att jämföra med WoW:s nuvarande 11.5 miljoner, vilket skulle vara ungefär 62% av MMO-marknaden. (Källa: Wikipedia)

Det här blev en ganska lång text, och då har jag knappt börjat beskriva PvP-delen av spelet än. Men jag får lov att återkomma till det när jag vet mer i en senare analys.

Monkey Island Special Edition

Ja! Ja! På tal om att restaurera gamla spel, verkar som att LucasArts tänker göra precis det med deras gamla klassiska äventyrsspel Secret of Monkey Island.

Underbart initiativ! Nu håller jag tummarna för att det här blir en trend, och inte bara en engångsföreteelse. Det finns ju trots allt mängder med gamla spel som skulle tjäna på en ordentlig ansiktslyftning. Jag har en stor bloggpost på g om Blade Runner (äventyrsspelet från Westwood Studios, inte filmen), ett datorspel som visserkligen är riktigt bra, men skulle kunna bli helt fantastiskt med en välförtjänt make over.

Förresten, det verkar även som att en helt ny del i Monkey Island-serien är på väg, från Telltale Games. Precis som med deras nyversion av Sam & Max blir det i form av en sorts tv-serieutgivning, med episoder i säsonger som släpps efter hand.

(Tack @maxvonreis för tipset!)