Ibland blir jag beskylld för att bara lyssna på deprimerande musik. Jag tycker det är en konstig anklagelse. Visserligen odlar jag väl den imagen lite grann sådär för skojs skull. Men vadå, menar folk verkligen att bara för att man inte står ut med neonhurtiga Hot Chip eller valfri överproducerad Rix-FM-smörja så vill man automatiskt skära sig själv i armarna med sina Broder Daniel-pins? För så är det ju inte riktigt.
Det perfekta, det överdrivet tillrättalagda, det skavankfria, är det som är deprimerande enligt mig. Och det här gäller inte bara musik, utan egentligen det mesta.
Dock kan det väl vara värt att börja med att klargöra att det är stor skillnad mellan direkta fel och planerade oljud (och de sällsynta fall där misstagen förbättrar eller radikalt ändrar slutprodukten). Det jag åsyftar är de planerade misstagen — inte något vackert som är trasigt, utan det som blir vackert eftersom det är trasigt. Ungefär så.
Såg av någon anledning Melodifestivalen häromdagen. Kanske inte mitt favoritprogram om vi säger så. Men ändå, en ljuspunkt var ju att det vinnande bidraget blev ett gräsligt eurodance-spektakel, i stället för den sedvanliga intetsägande Bert Karlsson-låten med sjyst Carola-sväng som annars brukar kamma hem förstaplatsen. Och en annan bra grej är ju det här med direktsändning. För oavsett vad jag tyckte om det överpolerade och ultrakitschiga innehållet så kunde jag ändå sitta och tyst be för mig själv att något skulle gå riktigt åt helvete.
Till exempel att Petra Mede skulle halka på en flaska hårspray kvarglömd av någon av dagisrockarna i H.E.A.T. Vilket i sin tur skulle kunna leda till att hon faller handlöst och skallar in pannbenet på en intet ont anande Måns Zelmerlöw. Och har man lite fantasi kan man tänka sig att handlingen fortskrider ungefär så här: Panik utbryter samtidigt som blod och hjärnsubstans sprutar åt alla håll och kanter. Varpå Caroline af Ugglas ställer sig på ett bord och, likt en blodtäckt Carrie på balen, blir fullständigt vansinnig och börjar gallskrika. Hennes röst är så genomträngande och dissonant att den får alla runt omkring att glömma det pågående blodbadet och i stället hålla för öronen i ett desperat försök att värja sig mot smärtan de upplever i trumhinnorna. Men efter ett tag så hjälper inte det längre för då övergår Ugglas röst till någon sorts övernaturlig sonisk frekvens som i sitt kraftfulla crescendo spränger skallen på varenda jävla schlagerälskande mupp som släpat sig till globen, för att inte prata om alla jävla uttryckslösa, zombiedreglande lowlifes (3,6 fucking miljoner!) som bänkat sig framför teven med grillchipspåsen och Aftonbladets imbecilla schlagerguide som enda sällskap. Sedermera slutar det hela med att insidan av globen och större delen av Sveriges vardagsrum simultant täcks av blod, kraniebitar och ihopfallna, huvudlösa fucktards. (Inklusive mig själv naturligtvis, men jag dör mest bara djupt tacksam över att jag inte behöver bevittna skiten längre.) Bara Ugglas står kvar, med den totala massförstörelsen på sitt samvete. Så småningom inser hon att hon inte har några motståndare kvar i livet längre. Då har hon bara en — ständigt upprepande — tanke i skallen: Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann. Rätt låt vann…
Ehm…
Host, host. Vad var det vi pratade om nu igen? Ah, just fan. Varför trasigt eller fult är bättre, så var det.
Ja alltså, du kanske tycker jag är konstig, och det har du ju givetvis rätt till.
Men det finns faktiskt fler som tycker som jag:
På någon av Futurama DVD:erna (första tror jag) säger Matt Groening på kommentarljudspåret att Fox initialt var ganska tveksamma till den tecknade sci fi-serien. I synnerhet hade de invändningar mot det självmordsbås som Bender använder sig av i något av de första avsnitten. De frågade sig hur pass kul den här framtiden egentligen kunde vara om folk höll på att ta livet av sig stup i kvarten. De undrade varför Futurama inte kunde vara mer som The Jetsons, som ju använder sig av samma typ av retrofuturistiska-estestik, men helt utan självmordsbås. Groenings förklaring var något i stil med att The Jetsons är pisstråkigt.
I mitt sönderlästa, kaffefläcksgulnade exemplar av Johnny Mnemonic – och andra berättelser (en novellsamling av cyberpunkpionjären William Gibson) finns en berättelse med den härligt kryptiska titeln Gernbacks kontinuitetsprincip. Novellen avhandlar skillnaderna mellan Hugo Gernsbacks framtidsvisioner och de som William Gibson själv försökte få fram. Många tycker säkert att Gibsons dystopiska framtidsvisioner är minst sagt deprimerande, med överteknologiska, överbefolkade samhällen fulla av droger, prostitution, hackers och annat okristligt. Men Gibsons poäng är att det är de överdrivet utopiska samhällsvisionerna, som bland annat Gernsback stod bakom och som florerade på 30-, 40- och 50-talet, som är de riktigt obehagliga.
Novellen handlar om en person som fått i uppdrag att fota futuristisk 30-talsarkitektur . Han börjar dock som en effekt av det här fotograferandet hallucinera, och ser in i en alternativ verklighet, där han ser hur världen skulle ha sett ut om de gamla framtidsvisionerna hade fått rätt. Han ser bland annat i en sekvens hur ett vitklätt, ariskt par står bredvid en bil med hajfensformat roder i mitten. De suckar nöjt över hur underbart allting är — hela situationen liknar värsta sortens Hitler Jugend-propaganda. Hur som helst så slutar själva novellen med att huvudpersonen köper en tidning i hopp om att läsa om oljekrisen, atomkraftteknik och andra hemskheter, eftersom en polare har tipsat om att det ska få honom att sluta hallucinera.
”En jävla värld man lever i va?” säger tidningsståndets innehavare. ”Fast det kunde förstås vara värre.”
”Ja”, säger novellens huvudperson, ”eller ännu värre:
Det kunde ha varit perfekt.”
Såg nyss 