Wavves – So Bored

Herre. Jävla. Gud.

Den här jävla låten alltså.

Det är som om Guided By Voices har återuppstått från lofi-himmelen och ställt sig och spelat in storkhöga på ketamin.

På ett bra sätt.

Wavves – So Bored

Skrivandets personlighetsklyvning

Jag tror att mitt skrivande börjar bli alltmer schizo.

För det första det sakliga, koncisa akademiska skrivandet.

För det andra det personliga, talspråksliknande bloggskrivandet.

För det tredje det skönlitterära som växlar mellan allt möjligt… Men som sällan är speciellt talspråkligt eller sakligt eller koncist eller personligt eller vad fan det nu kan vara…

Kan någon tala om för mig hur man håller isär allt utan att bli tokig på kuppen?

House gillar inte förändringar — igen

Senaste House-avsnittet var briljant på många sätt. Smaka bara på grundpremissen: House är på bra humör. Han är tillmötesgående, frågar Wilsom om lov innan han snor hans mat och verkar över huvud taget inte alls som han brukar.

Avsnittet slutar hur som helst med att tjurskallen House vägrar den positiva förändringen som just skett, eftersom han misstänker att det skulle göra honom till en sämre läkare. Och det med den motivering som seriens manusförfattare ständigt faller tillbaka på: House avskyr alla sorts varianter av förändring, oavsett om den är till hans fördel eller inte. Särskilt om det nu skulle ha den otrevliga bieffekten att göra honom ett uns mindre olycklig.

Nu är det ju fullt tänkbart att jag är för tidigt ute med den här kritiken och att det här spåret kommer utvecklas i senare avsnitt. Men hade det inte varit intressantare att låta honom fortsätta med sin nya medicinering för att i fortsättningen ordentligt utröna huruvida det hade gjort honom till en sämre läkare eller inte?

Jag vet inte riktigt, men för mig kändes det i vilket fall som att manusförfattarna föll för en väl simplistisk lösning här. Man är bortskämd med att få mer än så från House, att serien ständigt försöker driva den psykologiska handlingen framåt. Nu kändes det mest bara meh, whatever. Det här har vi sett förut, ungefär.

Men man får väl se — jag kanske har fel.

Man kan ju alltid hoppas.

Mr Breathless

Häromdagen så damp det här brevet ner i min inbox:

Moi!

Tässä Mr Breathless kotisivut tiedoksi,viitaten puhelinkeskusteluun 23.2.2009.

www.mrbreathless.com

Mr Breathless esiintyy soolona tai 4 henkisen bändinsä kanssa.

Soolokeikan hinta n.450,00e,bändin kera 1100,00e

Arkiilta keikat ovat hinnaltaa edullisemmat.

Jag förstod verkligen ingenting (dessvärre innebär inte mitt finska påbrå att jag per automatik förstår språket). Vem var egentligen den här Mr Breathless? Vad ville han mig? Och varför trodde han att jag kunde finska?

Mysteriet tätnade ytterligare när jag insåg att det här inte var ett typiskt spam-brev. Det här var här var något så ovanligt som ett fullständigt legitimt nyhetsbrev. Och dessutom så visade det sig vara adresserat till en e-postadress som är snarlik min egen, fast med färre antal punkter. Vad fan?

Saker och ting klarnade dock upp när jag läste nedanstående text,  från Google Mails-hjälpsida:

Gmail allows only one registration for any given username. Once you sign up for a particular username, any dot or capitalization variations are made permanently unavailable for new registration. If you created yourusername@gmail.com, no one can ever register your.username@gmail.com, or Your.user.name@gmail.com. Furthermore, because Gmail doesn’t recognize dots as characters within usernames, adding or removing dots from a Gmail address won’t change the actual destination address. Messages sent to yourusername@gmail.com, your.username@gmail.com, and y.o.u.r.u.s.e.r.n.a.m.e@gmail.com are all delivered to your inbox, and only yours.

Gmail skiljer alltså inte på punkter i e-postadresser. Det vill säga ditt.användarnamn@gmail.com är precis samma sak som dittanvändarnamn@gmail.com. Och om du skickar ett brev till det ena så kommer det ändå hamna hos samma adress.

Fast frågan är ju ändå hur det här finska nyhetsbrevet kom fram till just mig?

Kan det verkligen vara så enkelt att någon bara har råkat skriva in fel adress?

Hur som helst… Vem brevet än var ämnat för, så kan jag åtminstone sluta mig till att personen ifråga tycks ha en ytterst tveksam musiksmak.

Mina damer och herrar. (trumvirvel)

Tillåt mig att presentera, the one, the only… Mr Breathless!

Metadata, närhet och mervärde

Jag har funderat en del på metadata på sistone (och ja, jag vet vad du tänker, men precis så nördig är jag. Och nej, jag har sällan särskilt mycket bättre för mig).

En vettig applikation med metadata är att få någon sorts ordning och reda på alla de där tusentals mp3:orna som man sitter och trycker på. Och även om man hoppas att streaming-program som Spotify ska göra den fysiska musikfilen överflödig så har Spotify visat sig jäkligt usla på just det här med att tagga sin musik med vettig metadata.

Men jag tror att metadata, och den information som hämtas in i anslutning till metadatat, även kan ha andra användningsområden som man hitintills inte har sett så mycket av. Det kan ju t.ex. vara ett sätt att skapa närhet, ett sorts meningsfullt förhållande mellan de ganska anonyma digitala filerna och den som lyssnar på dem. Genom att exempelvis erbjuda information om vad som spelas, visa bilder på albumets omslag,  hämta in associerade sångtexter och presentera videoklipp från musikvideor och livespelningar. I sig är det här ingenting banbrytande, men en musikspelare eller musiktjänst som gör alltihopa finns mig veterligen inte. (Amarok2 ser dock ganska lovande ut).

Foobar2000, som jag använder mig av, är i sin grundform inte mycket att hänga i granen i det här avseendet. Men med lite pyssel kan man åstadkomma rätt så häftiga grejer med den här oerhört flexibla musikspelaren. Min nuvarande foobar2000-konfiguration är fullproppad av härligt onödiga detaljer. Något som jag särskilt gillar är möjligheten att tagga musiken via Discogs, vilket innebär att jag efter lite arbete (eller okej, ganska mycket arbete)  kan sortera all min elektroniska musik efter label.  Det underlättar inte bara för mig att hitta den musik jag vill åt, det placerar även in den i en helt annan typ av mer meningsfull kontext.

***

Och i helt metadataorelaterade nyheter så kan jag meddela att jag för första gången på säkert 6 år har köpt en skiva — nämligen Aquatint av superambitiösa Testbild! (Deras The Inexplicable Feeling Of September är en av mina favoritskivor all-time). Man får ju för tusan en poster på köpet! (eller något annat skoj). Det är vad jag kallar mervärde. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag dessutom slagit till på den här maffiga Mountain of One-boxen. Och det trots att jag inte är särskilt förtjust i bandet ifråga. Men vad spelar det för roll när boxen inkluderar en superlimiterad t-shirt??

Anna Järvinen – Äppelöga

Jag har på många sätt profilerat mig som en av höstens största förespråkare. Men efter att ha lyssnat på Anna Järvinens nya singel Äppelöga blir till och med en septemberdyrkare som jag lite längtansfull efter vår, värme och sånt där som alla andra tycks uppskatta. Äppelöga finns med på Järvinens nya album, Man var bland molnen. Det kommer släppas den 23:e mars.

Anna Järvinen – Äppelöga

Gräset är alltid grönare, typ

Jag sitter för tillfället med en stor tekopp fylld med neskaffe, och håller på med min senaste hemtenta i filmvetenskap. Det går för tillfället rätt trögt, men whatever, det lossnar säkert snart. En sak som är oroande däremot är att jag för en stund sedan ertappade mig själv med att tänka: Alltså, tänk om man hade haft en sjyst programmeringsuppgift att sätta tänderna i… Hade det inte varit något?

Suck.

Mikroblogg

Kan vara av intresse om du gillar och/eller är intresserad av data, cyberpunk, sci-fi, elektronisk musik och annat trevligt.

http://friendfeed.com/dangerousdays