Inga djur kom till skada under inspelningen av den här tv-serien… eller vänta nu…
I säsong av fyra av överlevnadsserien Man vs Wild får vi följa med programledaren och överlevnadsexperten Bear Grylls till så vitt skilda platser som Afrika, Ryssland och Indonesien. Med hjälp av bara sin improvisationsförmåga, en ryggsäck, en kniv, sitt kamerateam och de tricks han lärt sig i brittiska Special Forces tacklar Bear allehanda utmaningar. Han tar sig över floder och berg, nakenbadar i isvakar och när han är i öknen dricker han sitt eget urin så att han inte ska bli uttorkad. Ingenting står mellan honom och hans överlevnad.
Ett av programmens bästa inslag går ut på att Bear först äter något som ser extremt äckligt ut, för att sedan berätta för oss precis hur vedervärdigt det egentligen smakar. Han beskriver bland annat hur en larv har en arom av ”kall senap med rutten fisk i som har fått stå över natten”. En sjöborre som han smaskar på beskriver han som ”bebisbajs”. Men äckligast är ändå när Bear käkar upp ett öga från en jak, och väldigt målande skildrar upplevelsen som ”en eruption av kall vätska och blod” (vilket är precis vad som händer, för när han biter i ögat så sprutar det vätska åt alla håll och kanter).
Bear har smakat på de flesta djur och insekter (oftast utan att tillaga dem). Och i den här säsongen får vi se honom hungrigt botanisera i en mängd olika arter: skorpion, orm, ödla, skalbagge, piggsvin, tusenfoting, krabba, sjögurka, stingrocka, sjöborre, termit, mask, mygga, ekorre, jak och groda – inget djur eller insekt, oavsett hur stort eller litet, går säkert när det kurrar i Bear Grylls mage.
När Bear hänger i Sibirien och har hittat några nötter under ett träd tror man för ett ögonblick nästan att han har blivit vegetarian och ska lämna djuren ifred. Men det hela visar sig bara vara upptakten till att han är några ekorrar på spåren. Och samtidigt som han sätter upp sin ekorrefälla börjar han, i ett försök att svartmåla ekorrarna som mer osympatiska, berätta en skröna om ett gäng sibiriska ekorrar. Men inte vilka ekorrar som helst. Mördarekorrar. Bear berättar att de här ekorrna hade varit extremt hungriga och desperata, eftersom det hade varit en synnerligen kall och bister vinter i de sibiriska skogarna. Så när en hund hade passerat förbi hade skogsdjuren inte varit sena att hoppa på den. De hade klöst och bitit det stackars djuret till döds, och sedan kalasat på inälvorna.
Men ska man ge Bear Grylls något så är det i alla fall att han är väldigt uppfinningsrik. När han hittar ett rådjurskadaver tar han inte bara vara på köttet, nej nej, han passar även på att dra loss ett förfruset rådjursben och – vips! – så har han skaffat sig en praktisk vandringspinne. Pälsen förvandlar han med hjälp av några pinnar, likt en vildmarkens MacGyver, till en pulka som han därefter joyridar runt på i de sibiriska kullarna.
I seriens sluttamp tillbringar Grylls natten i Sibirien i en rudimentär hydda gjord av några kraftiga grenar lutade mot ett träd med lite kvistar på. Vi ser honom mitt i natten, med sovsäcken uppdragen hela vägen till den mörkbruna pälsmössan, och plågad och trött tar han upp termometern till kameran och visar oss att det är så mycket som trettio minusgrader där inne i hans lilla hydda. Han gnäller över att han hela tiden måste röra på sina tår och fingrar så att de inte förfryser. ”Det här är inte kul”, säger Bear Grylls. ”Inte kul alls.”
Men där har den god Grylls naturligtvis fel.
För det här… Det här är hur kul som helst.
