Persona rymmer många olika teman – vissa ser man kanske inte med en gång.
Filmen handlar i första hand om roller, det vill säga den fasad eller persona man bygger upp och visar för omvärlden. Det här med första intryck avhandlas nästan med en gång i filmen i och med att Alma får träffa Elisabet och sedan utfrågas av läkaren. Sköterskan svarar så här på frågan vad hennes första intryck av skådespelaren var: ”Först tycker man att hennes ansikte ser så mjukt och nästan barnsligt ut, men så ser man på hennes ögon och då…” varpå hon tvekar lite, ”ja hon har så sträng blick tycker jag.” Bergman ställer här en intressant fråga, för vad är ett första intryck egentligen? Är det inte bara en snabb uppfattning om någons persona? Eller är det något mer än så, något instinktivt, kanske en känsla? Fokuseringen på Elisabets ögon i Almas svar är också väsentlig – att ögonen är själens spegel är ju bekant för de flesta.
Det konstnärliga skapandet, och till vad och vem det egentligen ska vara bra för, är något som också tas upp genomgående i Persona. Det finns inledningsvis ett ganska tydligt exempel på hur konsten berör. Det är när Elisabet ligger i sängen och lyssnar på ett stycke klassisk musik och blir märkbart rörd. Tv-bilderna på mannen som tänder eld på sig själv har hon däremot svårare att hantera. Trots att tv-bilderna av den brinnande mannen kanske rent logiskt borde ge större emotionell respons så är det den klassiska musiken som får Elisabet att fälla en tår. Ologiskt kan tyckas, men som vi redan vet är logiken inte mycket att lita på här.
En annan stark punkt är ömsesidigt beroende och parasiterande beteende. Det vill säga hur man behöver och drar kraft från andra människor – den som vårdar behöver någon att vårda och vice versa. Eller ”loppcirkusens direktör låter som bekant artisterna suga hans blod” som Bergman uttrycker det i Bilder. Alma utnyttjar Elisabet för att berätta om allt mellan himmel och jord, och i gengäld använder Elisabet sig av det Alma säger i sin konst.
I direkt anknytning till beroendetematiken står vampyrsymboliken. Den dyker upp ett antal gånger under filmen. Två gånger som en dröm, en gång avslutningsvis som i en dagdröm framför spegeln, och en gång när Alma låter Elisabet suga hennes blod men när aktrisen accepterar inbjudan slår sjuksköterskan till henne. Den här scenen har en direkt parallell i och med brevet och Almas avslöjanden, då Alma inbjuder sig till att bli utnyttjad och när hon väl blir det slår hon ifrån sig. (Hon säger visserligen att Elisabet bad henne berätta men det får vi aldrig se).
Övergivenhet är ett annat starkt tema. Det har sina tydligaste punkter i två scener: Dels den där Alma sitter i bilen och just har läst brevet, och känner sig övergiven av Elisabet. Dels den i början där pojken ligger inne på bårhuset tillsammans med sina demoner. Har scenerna något mer gemensamt? Jo, det tydliga ljudet av vatten som droppar. I bilen förklaras droppandet av att det precis har slutat regna, i bårhuset töar det utanför. Och det binder ihop scenerna inte bara känslomässigt utan även akustiskt.
Filmen börjar oerhört självreflexivt, nästan pedagogiskt, med att en filmremsa drar igång i en projektor. Vi får se bilder som snurrar förbi av en tant som badar, det är nästan som om Bergman säger: ”Se! Det är såhär det funkar, det är bara en massa bilder som byts jättesnabbt som gör att det ser ut som att de rör på sig!” Den snabbt inklippta erigerade penisen som följer (bara med i vissa versioner, berömt citerad i David Finchers Fight Club) är en del av detta, men den framhäver nog framför allt de rörliga bildernas kraft att frammana känslor hos oss och deras förmåga att provocera. Och sen trollkarlshänderna – det här är bara hokus pokus trots allt.
Därefter följer ett stycke bildpoesi som kan kopplas samman med de teman som dyker upp senare i filmen: vampyren som hoppar ur kistan och spindeln är kopplade till ömsesidigt beroende och parasiterande beteende (spindeln skulle också kunna vara gud, eller åtminstone en falsk sådan, som i Såsom i en spegel), fåret som blir slaktat, där vi får se närbild på ögat, en närbild av själen. Och sist men inte minst övergivenhetssymboliken i och med Kristusbilderna av en spik som slås genom en hand (jämför Nattvardsgästerna, där Allans tal om Kristus lidande handlar om att det var övergivenheten som var värst för Jesus på korset, inte det fysiska lidandet i sig).
Sedan tas vi till en karg utsida där snön ligger och töar (precis som det gjorde när Bergman skrev manuset till Persona på Sophiahemmet), och vidare in i ett vitt rum med en pojke som är fast med sina demoner, de ligger på britsar omkring honom. När omvärlden ringer väcker den en av demonerna. Pojken drar täcket om sig och gräver ner sig i en bok. Han lägger undan boken och är plötsligt fascinerade av något annat, nämligen de rörliga bilderna på väggen.
Bergman berättar i Laterna Magica att den här scenen är delvis baserad på en episod från när han var tio år och blev inlåst i Sophiahemmets bårhus.
Ungefär mitt i filmen, efter det att Alma har läst Elisabets förolämpande brev, planterar sjuksköterskan en glaskärva som aktrisen sedermera trampar på. Hon förstår att det var Alma som låg bakom och de båda kvinnorna utväxlar dödande blickar. Det blir till och med så argt att filmremsan brinner upp. Och när den gör det får vi först bevittna en stumfilmssekvens med en vampyr som följs av ett ljud som spelas upp baklänges, det är Krook som säger: ”Syster Alma vad är ert första int-, första intryck.” (jag spelade in ljudet och la på ett baklängesfilter, ibland hjälper det att vara lite datahändig), vilket som sagt pekar på det här med roller. Efter ljudet kommer återigen kristusbilden och en extrem närbild på ett öga – som i det här fallet antingen kan föreställa en närbild av själen, eller vara en klurig övergång till ett inre skeende. Det sistnämnda köper jag dock inte riktigt, det skulle inte riktigt vara Bergmans stil att lämna en sådan tydlig ledtråd, framför allt inte i en film som Persona.
Sedan kommer spegelepisoden där samma scen först visas ur två olika vinklar, där Alma tycks veta väldigt mycket mer än hon borde om Elisabet, det är nästan som att hon pratar åt henne. Därefter visas en närbild av Alma, som reagerar när Elisabets ansiktshalva snabbt klipps in i hennes ansikte. ”Nej. Jag är inte Elisabet. Jag är Alma.” Då klipps Elisabets ansiktshalva in permanent och speglingen är komplett. Alma ser sig själv i Elisabet.
Kan den intensiva ilskan ha varit den förlösande effekt som inte bara hade sönder filmremsan utan också slutligen raserade alla lager av sociala masker? Kopplingen mellan grundläggande mänskliga reaktioner och roller finns där. Till exempel bryter Elisabet bara mot sin tystnad en gång innan slutet, och det är när hon tror att Alma ska kasta kokande vatten på henne, varpå hon ger ifrån sig ett reflexmässigt ”Nej, gör det inte!”.
***
Hur mycket av Bergman finns det då i Persona? Antagligen ganska mycket. Han har ju alltid använt sig av sina egna personliga upplevelser i sitt skapande. I Laterna Magica skriver han så här om de bägge kvinnorna i filmen: ”En dag upptäckte jag att den ena var stum som jag själv. Den andra var talför, beställsam och vårdande som jag själv.”
Vid ett tillfälle citerar Alma följande mening som hon hävdar någon sa till Elisabet på en fest. ”Du äger dig själv fullständigt både som kvinna och som konstnär, fast du saknar moderlighet”. Det skulle inte vara alltför långsökt att dra en parallell mellan det och Bergmans egna familjeproblem.
Det är alldeles uppenbart att det här med roller och masker var något som besvärade Bergman oerhört, särskilt med tanke på hans jobb på teatern och inom filmen. Det är ju en tematik han har tagit upp flera gånger, ofta skildrat i underhållningens skepnad, bland annat cirkussällskapet i Gycklarnas afton och illusionisterna i Ansiktet.
Han skrev manuset till Persona när han var inlagd på Sophiahemmet. Under den här tiden brottades han ständigt med konstens nödvändighet inte bara för konstnären själv utan också för åskådaren och världen i stort. När han 1965 mottog Erasmuspriset höll han ett tal som handlade om just detta, och det färdiga talet bifogades sedan tillsammans med manuset till Persona.
Att tolka Persona är sannerligen ingen lätt uppgift, om än rolig och givande. Det finns så fruktansvärt många olika tolkningsmöjligheter, beroende på vilken infallsvinkel man väljer. Och man kan naturligtvis också argumentera att det inte spelar någon roll hur filmen tolkas, att det i grund och botten bara är tittarens subjektiva upplevelse som betyder något. Men jag vet inte, jag tycker min glädje av filmen bara ökar desto mer jag synar den i sömmarna.
