Slutet i Nattvardsgästerna

Precis som med Gycklarnas aftons början så tycker jag slutet i Nattvardsgästerna är bättre än resten av filmen.

Slutet är glasklart och när man ser det råder det inga tvivel om vad budskapet är – det är ovanligt enkelt och rättframt, vilket Mikael Timm anmärker på i Ögats Glädje. Han menar att efter att man har sett filmen så finns det ingenting kvar för tittaren att upptäcka. Men jag är nog på Bergmans sida när det gäller just det här – filmens rakhet är en av dess starka sidor. Budskapet den försöker föra fram mår bäst av att stå för sig själv.

Jag pratar i en annan text om problemet med avsaknaden av andningspauser i Nattvardsgästerna. Just slutet innehåller ju faktiskt en av filmens få ljusglimtar. Det är när Algot säger att han har läst evangelierna, och inte var det någon munter läsning inte. Varpå pastorn kostar på sig ett litet skevt leende.

Historien bakom hur slutet kom till är fascinerande. I Laterna Magica berättar Bergman att han under förberedelserna till Nattvardsgästerna for runt i vårvinterns Uppland och besökte kyrkor. En dag ringde han sin far och frågade om han vill hänga med på en tur. När de satt i kyrkan så var prästen försenad. Och när han väl kom meddelade han att han var sjuk och att det skulle bli en förkortad gudstjänst. Bergmans sjuttiofemåriga prästfar gick naturligtvis inte med på detta utan övertygade prästen om att låta honom hjälpa till med gudstjänsten.  När ingångspsalmen var slut vände sig Bergamans far mot de församlade och mässade: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet.”

Bergman fick på så vis sitt slut och dessutom kodifieringen av en regel han alltid höll hårt på: ”Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst.” Bergman har uttryckt det på andra sätt förut – disciplinen som håller kontroll över hans inre kaos, och nödvändigheten och tvånget som en förutsättning för att överleva.

Sen är det också intressant att notera att Bergman håller av Nattvardsgästerna så högt som han gör. Den försöker ”aldrig vara insmickrande” har han sagt någon gång. I Bilder drar han en parallell mellan hans ambitioner med Nattvardsgästerna och aktören Spegels ord i Ansiktet: ”Ett vasst knivblad som skrapade bort all orenlighet.” Det han åsyftar är det rena konstnärskapet, att göra precis det man vill göra, utan att ändra eller lägga till för att vara mer kommersiellt gångbar.

Form — Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden

Bergman hävdar ju att filmerna i trilogin inte alls hör ihop, utan att det där mest var något han sa i en intervjusituation eftersom det var inne med trilogier då. På grund av detta kan det ju vara intressant att fokusera mer på vad som skiljer filmerna åt, det vill säga hur de förhåller sig till varandra rent formässigt.

Mikael Timm skriver i Ögats glädje att Nattvardsgästerna är en av få Bergmanfilmer som i stor sett saknar humor. Och han menar att det gör dramaturgin något ofullkomlig. Jag är böjd att hålla med. När filmen börjar slår den en i solar plexus med en knytnäve full av svensk, grådassig misär och existentiell ångest, och fortsätter slå filmen igenom – man får aldrig någon tid att återhämta sig. Såsom i en spegel lider av samma sak, fast inte i lika stor utsträckning. Tystnaden däremot är fullproppad av humoristiska andningspauser, som bland annat scenen med dvärgarna, pojkens upptäcktsfärd genom hotellet och scenerna med hotellvärden.

Nattvardsgästerna är dessutom den brytpunkt där Bergman och hans filmfotograf Sven Nykvist börjar använda sig av en mer skugglös estetik, vilket gör att Såsom i en spegel skiljer sig ganska markant åt fotomässigt gentemot de andra två filmerna.

En annan ganska väsentlig skillnad är ju dialogen. Tystnaden berättar mycket mer med bilder och innehåller väldigt få repliker, medan både Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna är ganska pratiga.