Jag gillar verkligen Generation Kill. Det är för det mesta jävligt spännande, realistiskt och underhållande och det är ju kul att Skarsgård är bra.
Men jag har två invändningar.
Den ena berör något som jag skulle vilja kalla för avföringsdramaturgi. Alltså att man visar folk som uträttar sina behov för att dra ner realismen till diskbänksnivå och eftersom man på sätt och vis är som mest sårbar då — som tittare sitter man spänt och undrar huruvida personen som sitter och klossar ska få en granat i röven eller inte. En viss mått av det här behövs för att skildra något så vanvettigt som ett krig på ett effektivt sätt, men i Generation Kill överanvänder man definitivt koncept och resultatet är stundtals löjeväckande.
Det andra är antalet döda barn — framförallt döda söta tjejer — som används för att visa hur hemskt det är med krig. Visst, det kanske behövs för att komma åt de allra mest härdade där ute, som inte tycker det är hemskt när vuxna människor dör (i alla fall så länge dom inte har någon bäring för handlingen). Men för mig som också sitter och studerar hur skaparna har planerat saker och ting framstår det mest som ett jävligt billigt och osmakligt knep för att få folk att bry sig lite mera.
Kategorier: Teve
Taggad: Generation Kill
Jag är inte sådär jätteförtjust i Gycklarnas afton. I mitt tycke överarbetas otrohetsproblematiken – det mesta av det som behöver sägas uttrycks redan i den briljanta öppningsscenen, som visar hur clownen Frost kommer och hämtar sin fru när hon håller på och förlustar sig med ett militärkompani. Han bär henne tillbaka till cirkusen och under hemfärden blir han hånad och förödmjukad av militärerna. Scenen förebådar det som händer senare med cirkusdirektören och hans fru.
I Bilder berättar Bergman att scenen kom ur en dröm han hade. En dröm som hade kommit av att han hade bett en käresta detaljåterge sina tidigare erotiska erfarenheter. Han hade ljugit och sagt att hans nyfikenhet var helt och hållet yrkesbaserad. Den retroaktiva svartsjukan han drabbades av när hon berättade var extrem och plågade honom oerhört.
Scenen är som sagt baserad på en dröm och är det något Bergman lyckas väl med är det att förmedla just drömkänslan.
Det är en oerhört vacker och på samma gång väldigt obehaglig episod, med överexponerat och nästan urtvättat vitt ljus som gör detaljerna otydliga. Ljudet växlar mellan total tystnad och kompaniet som skrattar och hånar Frost och på det hela taget för ett jäkla liv.
Det är ingen tvekan om att det är en mardröm man bevittnar.
Kategorier: Film
Taggad: Ingmar Bergman
