Låttips #2 (Bon Iver – Flume)

Egentligen brukar jag inte gilla sånt här. Men rösten är hypnotiserande.

Pro Con List

Lund

Pro
* Förståndigt
* Lärorikt
* Intressant

Con
* En jävla massa flyttande
* Kan bli långtråkigt

Berlin/Barca

Pro
* Jävligt kul
* Tid åt att göra kreativa grejer

Con
* Antagligen inte fullt så förståndigt

Viskningar och rop

Reflektera över formen i filmerna Persona och Viskningar och rop. Hur är form och innehåll förenade? Hur stärker formen innehållet i de båda filmerna?

(Jag har redan pratat en del om Personas form, och kommer ytterligare fördjupa mig i den i min essä.)

Viskningar och rop är en sjukt snygg film. Det är synd att Bergman inte gjorde fler filmer i färg, eftersom filmens färgstarka estetik är ren perfektion – från de andlöst vackra inledningsbilderna av slottets trädgård till dess rödklädda interiör till den sista tillbakablicken med de tre systrarna på promenad i ett storslaget höstlandskap.

Filmens ”fula” inre förstärks tack vare konstrastbildningen med dess vackra yttre. På liknande sätt bildar den artificiella, nästan sagoliknande ytan ett kontrastrikt motsatspar till filmens diskbänksrealistiska tematik.

Bergman har sagt att musiken, precis som filmen, går förbi förståndet och direkt på känslorna.  Titeln på filmen är tagen från en musikkritiker som skrev om en Bach-konsert att den är som ”viskningar och rop”. Filmen ackompanjeras av klassisk musik och den musikaliska inramningen hjälper till att effektivt aktivera tittaren på en känslomässig nivå. Få filmer lyckas skrämma mig ordentligt nu för tiden men tunnelsekvensen, där Maria och Karin står och stirrar tomt och Agnes inte kan dö, är väldigt obehaglig. Fast värst är ändå Agnes dödskamp. En scen som känns äkta rakt igenom och alltid skickar isande kårar längs min ryggrad.

Låttips #1 (Stephan Bodzin – Liebe Ist)

Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap, som ju gjordes för teve, fick ett enormt genomslag och förde ut Ingmar Bergmans filmkonst till människor som tidigare inte kommit i kontakt med den. Filmserien påverkade också direkt och indirekt människors förhållande till sina äktenskap. Skulle ett sådant genomslag vara möjligt idag? Vad säger serien till dagens unga människor?

Det är fascinerande att Bergman redan från början visste hur man skulle utnyttja tevemediet på ett effektivt sätt. Scener ur ett äktenskaps formmässiga kvalitéer och övergripande episodiska struktur har gjort att den har kallats för en förlaga till amerikanska såpaklassiker som Dynasty och Dallas. Framgångsreceptet är baserat på dels något som Mikael Timm kallar för ”krisens dramaturgi” (spänning baserad på konflikter), dels det aldrig sinande mänskliga intresset för skvaller.

Fyra miljoner tittare ska ha följt Scener ut ett äktenskap (1973) första gången serien gick på teve. Den fick en oerhörd genomslagskraft och Bergman tvingades byta telefonnummer eftersom han blev nedringd av folk som ville ha hjälp med sina äktenskapsproblem. Det gick till och med så långt att seriens skådespelare ständigt blev misstagna för sina karaktärer. Teveserien var så realistiskts gjord att det fanns dem som verkligen trodde att den var på riktigt.

Jag tror inte att serien skulle ha lika stor påverkan på dagens unga människor. Formen är alltför välbekant – man är van vid äktenskapliga förväxlingar och familjekonflikter som försöker efterlikna verkligheten (även om dagens såpor ofta drar åt kalkonhållet så fort det blir allvarligt, och buskishållet så fort det ska vara komiskt).

Metaperspektivet i Persona

Persona är en film som, i högsta grad, reflekterar över sig själv och över filmens / konstens möjligheter till kommunikation, tröst och förståelse mellan männiksor i ”vår” tid.
Reflektera över detta – om den själreflexiva filmen i allmänhet och om Personas form och innehåll.

Att man gör en film som är medveten om sig själv kan naturligtvis ha många förklaringar. I till exempel Monthy Python & The Holy Grail används det filmiska självmedvetandet för att skapa stor komisk effekt. Att göra så här kallas allmänt att bryta mot den fjärde väggen, det vill säga den osynliga vägg som vi som tittare betraktar skådespelet igenom (uttrycket kommer från teatern).

När det gäller drama handlar det snarare om att tvinga åskådaren att bli mer kritisk till det man ser. Det här kallas distanseringseffekten, eller Verfremdungseffekt. Man distanserar tittaren från handlingen och karaktärerna (genom att understryka att de är påhittade) och flyttar fokus till filmens budskap, eller till att göra tittaren medveten om hur man egentligen upplever det man ser.

Jag kommer fördjupa det här i min essä, men nämner i alla fall kort här vilka självreflexiva metareferenser man kan hitta i Persona. I prologen ser vi hur en filmremsa börjar snurra i en projektor, följt av ett stycke filmpoesi. Sedan möter vi pojken i rummet, som är fast med sina demoner, han tycks finna tröst bland de rörliga bilder som han hittar på väggen.

I mitten av filmen ungefär brinner filmremsan upp för att det blir så argt mellan de båda kvinnorna. Lite senare visas spegelepisoden där samma scen först visar ur två olika vinklar, och som sedan övergår i en närbild av Alma, som reagerar när Elisabets ansiktshalva snabbt klipps in i hennes ansikte. ”Nej. Jag är inte Elisabet. Jag är Alma.” Då klipps Elisabets ansiktshalva in permanent och speglingen är komplett. I slutet får vi se hur Elisabet spelar in en ny scen med filmpersonalen. Det är kanske en sista påminnelse om att det här trots allt bara är en film, och att man inte borde dra alltför stora växlar av den, utan ta den för vad den är: påhitt eller – som nämns i prologen – rent hokus pokus (händerna).

Svar på Slutet i Nattvardsgästerna

Just nu sitter jag och filar på min Bergmanessä, som ska handla helt och hållet om Persona. Den dyker förhoppningvis upp här på bloggen inom kort.

Innan dess så vill jag bara visa det här som min lärare skrev apropå min text om Nattvardsgästerna:

Hej Kim

Tack för kloka iakttagelser om Nattvardsgästerna. Som du säkert vet är Bergman känd för att ha skapat och berättat olika versioner av skrönor från sitt eget liv. Skrönorna har haft samma innebörd men i detaljer ofta varierat från den ena gången han berättat dem till den andra.

Berättelsen om den åldrade fadern, prästen Erik Bergman, och besöket i den nästan tomma kyrkan är en av alla dessa skrönor, sprungen ur en stark erfarenhet som präglat inte bara slutet av Nattvardsgärsterna utan också, precis som du skriver i din text, Bergmans egen arbetsmoral.

Under Bergmanveckan 2006, då ju Bergman dök upp på praktiskt taget alla arrangemang vi gjorde, visade vi Nattvardsgästerna i samlingsrummet på Fabriken Furillen. Jag gjorde en kort introduktion, Lennart Koskinen höll sedan en inledning till filmen, ganska ”prästerlig” och inte alls med samma livliga ödmjukhet som han hade året innan, då han och Bergman hamnade i en lång, roliga och allvarlig diskussion på seminariet om Såsom i en spegel.

Bergman var på plats, intensivt uppmärksam på det Koskinen sa och ”som vanligt” kunde han inte låta bli att ingripa. Han stod sedan på stengolvet i det vackra rummet medan skymningen föll utanför i kanske 30 minuter och berättade historien på nytt. I den här versionen kom han med pappan till den nästan tomma kyrkan och vaktmästaren kom ut och annonserade att det inte skule bli någon högmössa. Då reste sig Erik Bergman och tågade in i sakristian för att tala prästen tillrätta och sedan kom denne, alltså inte Bergmans far utan en lika vankelmodig präst som filmens Tomas ut och började mässan med orden ”Helig, helig, helig…”

Ingen av de två skrönorna är mindre sann än den andra.

Just den här gången, inför Nattvardsgästerna och med Lennart Koskinen intill sig tyckte Bergman uppenbarligen att den här versionen passade bättre.

Slutet i Nattvardsgästerna

Precis som med Gycklarnas aftons början så tycker jag slutet i Nattvardsgästerna är bättre än resten av filmen.

Slutet är glasklart och när man ser det råder det inga tvivel om vad budskapet är – det är ovanligt enkelt och rättframt, vilket Mikael Timm anmärker på i Ögats Glädje. Han menar att efter att man har sett filmen så finns det ingenting kvar för tittaren att upptäcka. Men jag är nog på Bergmans sida när det gäller just det här – filmens rakhet är en av dess starka sidor. Budskapet den försöker föra fram mår bäst av att stå för sig själv.

Jag pratar i en annan text om problemet med avsaknaden av andningspauser i Nattvardsgästerna. Just slutet innehåller ju faktiskt en av filmens få ljusglimtar. Det är när Algot säger att han har läst evangelierna, och inte var det någon munter läsning inte. Varpå pastorn kostar på sig ett litet skevt leende.

Historien bakom hur slutet kom till är fascinerande. I Laterna Magica berättar Bergman att han under förberedelserna till Nattvardsgästerna for runt i vårvinterns Uppland och besökte kyrkor. En dag ringde han sin far och frågade om han vill hänga med på en tur. När de satt i kyrkan så var prästen försenad. Och när han väl kom meddelade han att han var sjuk och att det skulle bli en förkortad gudstjänst. Bergmans sjuttiofemåriga prästfar gick naturligtvis inte med på detta utan övertygade prästen om att låta honom hjälpa till med gudstjänsten.  När ingångspsalmen var slut vände sig Bergamans far mot de församlade och mässade: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet.”

Bergman fick på så vis sitt slut och dessutom kodifieringen av en regel han alltid höll hårt på: ”Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst.” Bergman har uttryckt det på andra sätt förut – disciplinen som håller kontroll över hans inre kaos, och nödvändigheten och tvånget som en förutsättning för att överleva.

Sen är det också intressant att notera att Bergman håller av Nattvardsgästerna så högt som han gör. Den försöker ”aldrig vara insmickrande” har han sagt någon gång. I Bilder drar han en parallell mellan hans ambitioner med Nattvardsgästerna och aktören Spegels ord i Ansiktet: ”Ett vasst knivblad som skrapade bort all orenlighet.” Det han åsyftar är det rena konstnärskapet, att göra precis det man vill göra, utan att ändra eller lägga till för att vara mer kommersiellt gångbar.

Form — Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden

Bergman hävdar ju att filmerna i trilogin inte alls hör ihop, utan att det där mest var något han sa i en intervjusituation eftersom det var inne med trilogier då. På grund av detta kan det ju vara intressant att fokusera mer på vad som skiljer filmerna åt, det vill säga hur de förhåller sig till varandra rent formässigt.

Mikael Timm skriver i Ögats glädje att Nattvardsgästerna är en av få Bergmanfilmer som i stor sett saknar humor. Och han menar att det gör dramaturgin något ofullkomlig. Jag är böjd att hålla med. När filmen börjar slår den en i solar plexus med en knytnäve full av svensk, grådassig misär och existentiell ångest, och fortsätter slå filmen igenom – man får aldrig någon tid att återhämta sig. Såsom i en spegel lider av samma sak, fast inte i lika stor utsträckning. Tystnaden däremot är fullproppad av humoristiska andningspauser, som bland annat scenen med dvärgarna, pojkens upptäcktsfärd genom hotellet och scenerna med hotellvärden.

Nattvardsgästerna är dessutom den brytpunkt där Bergman och hans filmfotograf Sven Nykvist börjar använda sig av en mer skugglös estetik, vilket gör att Såsom i en spegel skiljer sig ganska markant åt fotomässigt gentemot de andra två filmerna.

En annan ganska väsentlig skillnad är ju dialogen. Tystnaden berättar mycket mer med bilder och innehåller väldigt få repliker, medan både Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna är ganska pratiga.

Generation Kill

Jag gillar verkligen Generation Kill. Det är för det mesta jävligt spännande, realistiskt och underhållande och det är ju kul att Skarsgård är bra.

Men jag har två invändningar.

Den ena berör något som jag skulle vilja kalla för avföringsdramaturgi. Alltså att man visar folk som uträttar sina behov för att dra ner realismen till diskbänksnivå och eftersom man på sätt och vis är som mest sårbar då — som tittare sitter man spänt och undrar huruvida personen som sitter och klossar ska få en granat i röven eller inte. En viss mått av det här behövs för att skildra något så vanvettigt som ett krig på ett effektivt sätt, men i Generation Kill överanvänder man definitivt koncept och resultatet är stundtals löjeväckande.

Det andra är antalet döda barn — framförallt döda söta tjejer — som används för att visa hur hemskt det är med krig. Visst, det kanske behövs för att komma åt de allra mest härdade där ute, som inte tycker det är hemskt när vuxna människor dör (i alla fall så länge dom inte har någon bäring för handlingen). Men för mig som också sitter och studerar hur skaparna har planerat saker och ting framstår det mest som ett jävligt billigt och osmakligt knep för att få folk att bry sig lite mera.