Fråga: Lek med tanken att Bergmans femtiotalsfilmer skulle ha premiär idag, femtio år senare. Hur föreställer du dig att de skulle tas emot? Ge några exempel och reflektera över dem.
På den amerikanska filmsajten IMDb kan man läsa om, kommentera och betygsätta i stort sett alla världens filmer. På samma sajts Top 250-lista över de filmer med högst betyg och tillräckligt många röster är Det sjunde inseglet den enda svenska film som kvalificerat sig, och innehar i nuläget en mycket respektabel 89:e placering. Inte helt illa gjort av en ganska svårmodig, Europeisk konstfilm från 50-talet. Och en fingervisning om filmens forsatta, oerhörda popularitet – åtminstone internationellt sett.
Populariteten till trots är Det sjunde inseglet inte utan sina brister. I Bilder påpekar Bergman själv att så är fallet, och anger framför allt tidsbrist som orsak. Och om filmen kom ut i dag skulle man förutom skönhetsfläckarna antagligen ha svårt för det starka existensiella temat, det överdrivet kontrastrika fotot och att dialogen är hopplöst mycket teater. Dagens filmer innehåller riktiga personer som pratar som man gör på riktigt, och det anses hyfsat suspekt att behandla så stora teman som döden, definitivt om det avhandlas så tydligt och religöst inriktat som det görs i Det sjunde inseglet. Det är inte för inte som filmen på senare tid har fått sin status som odödlig klassiker alltmer ifrågsatt.
Men tack vare att filmen inte försöker skildra ett nu (och egentligen inte ens ett då, de historiska inkorrektheterna är alltför många för det), kanske den skulle ses som en ovanligt välgjord lågbudgetfilm om medeltiden. Och kanske skulle man i stället fokusera på det som är bra: skådespelarinsatserna, det inspirerande fotot, den välgjorda regin. Vem vet, den kanske till och med skulle bli en riktig undergroundsuccé?
Sommaren med Monika däremot lider definitivt av att den försöker skildra ett nu, och är på många sätt hopplöst daterad till 50-talet. Problemen är för det mesta rent språkliga men även sociala. Man skaffar sällan barn så ungt numera – och giftemål i unga år är ännu ovanligare. Dagens ungdomar har helt enkelt inte riktigt samma typ av problem som de hade på 50-talet.
Dock är själva ramhandlingen, två unga människor som är kära och kämpar mot resten av samhället och försöker fly den trista vardagen, direkt jämförbar med mer nutida ungdomsskildringar som Lukas Moodyssons Fucking Åmål.
Harriet Anderssons tidlösa skildring av Monika och den intressanta handlingen sammanverkar till att filmen har åldrats bättre än den borde. Sommaren med Monika är, om än inte jätterelevant, åtminstone mycket sevärd – även 50 år efter dess premiärvisning.
