XNA, Visual C#

Den gångna veckan har jag koncentrerat mig på att bli klar med sommarens programmeringskurs, Introduction to Game programming.

I kursen används Microsofts spelutvecklingspaket XNA tillsammans C# (deras egna högnivåversion av C++) . Det är här verkligen spelprogrammering för dummies och man kan göra rejält kraftfulla saker utan större besvär. XNA tar hand om och hälper till med det mesta som skapar huvudbry för en spelprogrammerare: uppdateringsfrekvens, ljud, 2D-grafik, 3D-grafik, etcetera. En annan trevlig detalj (antar jag) är att man utan större besvär kan porta sitt spel till Xbox 360.

Mitt spel är en tvåspelarevariant av mitt gamla javaspel Laserz of DOOM, fast med lite coola 3D-effekter och annorlunda spelupplägg.

Jag har ingen aning hur man kan distribuera spelet till andra på något vettigt sätt (antagligen måste man installera tre miljarder .NET-paket och dylikt). Tills jag har klurat ut det får ni hålla till godo med den här (otydliga) skärmdumpen:

Jävligt ballt, eller hur?

Dialogen i Sommaren med Monika och Det sjunde inseglet

Jämför dialogen och dialogens funktion i två av de tre filmerna. Hur formar dialogen karaktärerna? Hur skiljer sig filmerna åt i sättet att använda språket och dialogen?

Det har ju redan nämnts att Sommaren med Monika använder sig av ett ungdomligt språk för att på så sätt tala direkt till ungdomar. Jag skulle vilja utveckla resonomanget något och påstå att det finns ytterligare ett syfte – att fjärma den vuxna publiken. Helst stöta bort den om man kan. Detta gör man inte bara språkligt utan även kulturellt och värderingsmässigt, då det knappast råder några tvivel om att ungdomar väldigt sällan gillar det som deras föräldrar gillar.

Det sjunde inseglet använder ju sig som sagt av en kombination mellan en teatralisk dialog och ett sorts påhittat medeltidsspråk. Visserligen tycks de allra flesta medeltidsskildringar  använda sig av en liknande dialogkonvention. Dels därför att ett autentiskt medeltidsspråk skulle vara fullständigt obegripligt för de allra flesta, dels eftersom det bara skulle bli löjligt om karaktärerna pratade som man gör i dag. Man skulle kunna kalla det för en sorts tyst överenskommelse mellan åskådare och regissör. Man tänker ungefär: ”Okej, det här är egentligen helt uppåt väggarna men jag köper det ändå eftersom det bara skulle bli konstigt annars”.

Och jag tror att här någonstans har vi en av förklaringarna till varför man accepterar det teatraliska språket i Det sjunde inseglet – och varför det fungerar så bra. Skillnaden mellan teaterdialog och våran accepterade vanföreställning av hur man pratade på medeltiden är nämligen hyfsat överkomlig.

Bergman influerar

Hur tror du att Bergmans femtiotalsfilmer har influerat senare filmskapande, nationellt och internationellt?
Ge några exempel och reflektera över dem.

I Det sjunde inseglet utmanar riddaren Block döden på ett parti schack. I nittiotalsironiska Bill & Ted’s Bogus Journey utmanar filmens huvudpersoner en liknande död på bland annat sänka skepp, Cluedo och Twister. Det sjunde inseglet har genomgått många parodier genom åren, mycket tack vare att den på sin tid fick bli någon sorts representant för den seriösa, Europeiska filmvågen.

Men influenserna sträcker sig givetvis längre än parodier. Ett modernt exempel är bröderna Cohen-filmen No Country For Old Men, vars skurk med sitt chansspel och sin odödlighet har ganska många likheter med Döden i Det sjunde inseglet.

Sommaren med Monika har säkert inspirerat en del filmer, särskilt med tanke på hur dialogen ska hanteras i en ungdomsfilm. ”I vintras trodde jag att jag skulle frysa arslet av mig” säger Monika apropå hennes mindre angenäma arbetsmiljö. Den unge mannen hon talar med är uppenbart besvärad av hennes språkbruk. Besvärade var också många andra som såg filmen. Det som upprörde var inte bara det ovårdade språket utan även den för sin tid extrema nakenheten.

Ovårdat språk och nakenhet bryr man sig kanske inte så jättemycket om i dag (förutom i USA möjligtvis). I dag är det snarare droganvändning och övervåld som står på agendan. Men att Sommaren med Monika var banbrytande för sin tid råder det inga tvivel om – det är bara att kolla upp hur upprörd den dåvarande vuxenvärlden blev.

Om Bergmans 50-talsfilmer skulle ha premiär i dag

Fråga: Lek med tanken att Bergmans femtiotalsfilmer skulle ha premiär idag, femtio år senare. Hur föreställer du dig att de skulle tas emot? Ge några exempel och reflektera över dem.

På den amerikanska filmsajten IMDb kan man läsa om, kommentera och betygsätta i stort sett alla världens filmer. På samma sajts Top 250-lista över de filmer med högst betyg och tillräckligt många röster är Det sjunde inseglet den enda svenska film som kvalificerat sig, och innehar i nuläget en mycket respektabel 89:e placering. Inte helt illa gjort av en ganska svårmodig, Europeisk konstfilm från 50-talet. Och en fingervisning om filmens forsatta, oerhörda popularitet – åtminstone internationellt sett.

Populariteten till trots är Det sjunde inseglet inte utan sina brister. I Bilder påpekar Bergman själv att så är fallet, och anger framför allt tidsbrist som orsak. Och om filmen kom ut i dag skulle man förutom skönhetsfläckarna antagligen ha svårt för det starka existensiella temat, det överdrivet kontrastrika fotot och att dialogen är hopplöst mycket teater. Dagens filmer innehåller riktiga personer som pratar som man gör på riktigt, och det anses hyfsat suspekt att behandla så stora teman som döden, definitivt om det avhandlas så tydligt och religöst inriktat som det görs i Det sjunde inseglet. Det är inte för inte som filmen på senare tid har fått sin status som odödlig klassiker alltmer ifrågsatt.

Men tack vare att filmen inte försöker skildra ett nu (och egentligen inte ens ett då, de historiska inkorrektheterna är alltför många för det), kanske den skulle ses som en ovanligt välgjord lågbudgetfilm om medeltiden. Och kanske skulle man i stället fokusera på det som är bra: skådespelarinsatserna, det inspirerande fotot, den välgjorda regin. Vem vet, den kanske till och med skulle bli en riktig undergroundsuccé?

Sommaren med Monika däremot lider definitivt av att den försöker skildra ett nu, och är på många sätt hopplöst daterad till 50-talet. Problemen är för det mesta rent språkliga men även sociala. Man skaffar sällan barn så ungt numera – och giftemål i unga år är ännu ovanligare. Dagens ungdomar har helt enkelt inte riktigt samma typ av problem som de hade på 50-talet.

Dock är själva ramhandlingen, två unga människor som är kära och kämpar mot resten av samhället och försöker fly den trista vardagen, direkt jämförbar med mer nutida ungdomsskildringar som Lukas Moodyssons Fucking Åmål.

Harriet Anderssons tidlösa skildring av Monika och den intressanta handlingen sammanverkar till att filmen har åldrats bättre än den borde. Sommaren med Monika är, om än inte jätterelevant, åtminstone mycket sevärd – även 50 år efter dess premiärvisning.

Diablo III

Skjut mig baklänges och smörj in mig med räkost, det blev visst ännu ett Diablo-spel.

Introfilmen har gått varm på min dator på senaste tiden och det är svårt att inte bli imponerad. Framförallt tycks Blizzard av bilderna att döma ha lyckats naila den där speciella Diablo-känslan, en sorts tempofylld action med hög kontroll, lagom många strategiska alternativ och genomarbetad grafik rakt igenom, från minsta lilla animation till de storslagna bakgrundsmiljöerna. Egenskaper som Blizzard förvisso på något sätt lyckas klämma in i alla sina spel.

Två saker kräver särskilt omnämnande:

* Wall of Zombies — Så. Jävla. Coolt. Åsynen av den här förmågan, en vägg av zombies som sliter sönder sina fiender i bitar, får mig nästan att förlåta Blizzard för att dom tycks ha ersatt klassen Necromancer med väsentligt ocoolare Witchdoctor.

* Inga mer potions. Thank fuck for det. Potions är en korkad mekanik, som gör väldigt stora delar av de två förra Diablo-spelen rent ut sagt triviala. Normalt sett är det enda som kan döda en kraftig burst damage, vilket nästan alltid känns extremt orättvist eftersom man inte hinner reagera. Istället för potions kommer fienden droppa små klotformade livkapsalar, ungefär som i God of War. Blizzard fortsätter att vara världsmästare på att sno bra spelidéer och driva dom till perfektion.

Det dröjer antagligen ett bra tag innan spelet faktiskts släpps. Men jag är oerhört glad och peppad, på ett sätt som jag inte har känt sen World of Warcraft-betan.

Och det är ju något särskilt med Blizzard. Det var deras Warcraft 2 som inledde min spelbesatthet en gång i tiden, och ett drygt decenium senare var det just World of Warcraft som till slut lyckades bränna ut mig totalt på allt vad teve- och datorspel hette, en känsla som har hållt i sig ganska länge.

Det vill säga åtminstone ända fram tills nu.

Regissören vs auteuren

Fråga: De båda filmerna Hets och Hamnstad är ju inte helt och hållet Ingmar Bergmans verk. Hets har Alf Sjöberg regisserat på Bergmans manus och Hamnstad är gjord efter ett manus av Olle Länsberg. Hur tycker du att detta visar sig i jämförelse med till exempel Fängelse eller andra filmer där Bergman helt och hållet är auteuren?

I Ögats glädje skriver Mikael Timm att det finns en obalans i de tidiga Bergmanfilmerna som inte är helt och hållet Bergmans egna verk. Det verkar som den unge regissören helt enkelt inte är lika intresserad. Timm förklarar vidare att dessa filmer till sin helhet kan vara ganska konventionella, men att de Bergmanska kvalitéerna finns i de enskilda scenerna – i närbilderna, i dialogens snabbt skiftande tonlägen och i det skickligt regisserade kroppspråket.

Fängelse, som Bergman både har regisserat och skrivit manus till, har onekligen en högre intensitet än de filmer där Bergman bara är delvis involverad. I till exempel Hamnstad är tempot ganska så makligt. Törst har några högintensiva scener (exempelvis den när mannen i sin dröm dödar kvinnan efter ett häftig gräl), men själva transportsträckorna behandlas utan större intresse, något som Timm också anmärker på.

Av de tidigare filmerna som Bergman var involverad i är Hets utan tvekan den bästa. Fast det tycks i mångt och mycket vara Alf Sjöbergs förtjänst, då filmens storhet framförallt vilar på den helt fantastiskt otäcka latinläraren Caligula (spelad av Stig Järrel i högform). Bergman skriver i Bilder att Sjöberg såg andra kvalitéer i hans manus och förvandlade filmen till en mardröm, genomdrev att Caligula skulle vara ljus och obetydlig – inte mörk och demonisk, och förvandlade den stränge latinläraren (som skulle få min gamla tyskalärare att sätta hjälpverben i halsen) till en smygnazist.

Thank You For Smoking

äser i dagens DN att det gnälls en hel del på den ökade glorifieringen av rökning i filmer. Det är en situation som inte så lite påminner om den i Thank You For Smoking, Juno-regissören Jason Reitmans komedisatir om lobbyorganisationerna, där filmens huvudperson, som är lobbyist för tobaksbolagen, försöker att öka tobakförsäljningen genom att återigen få våra filmhjältar att puffa på som medelålders förortsmammor från Solna.

Jag har ingenting emot att man försöker förbjuda rökning i sig, jag röker själv inte och det är säkert jävligt skadligt på alla sätt. Men jag är extremt allergisk mot moraltanteri.

Klippet nedan visar en av komedilegendens Bill Hicks bättre stand up-rutiner om just rökning. Han förklarar att man kan dö av precis vafan som helst, inte bara rökning, och att det är vettigare att leva syndigt och ha kul, än att leva hälsosamt och dö med insikten att man har slösat bort sitt liv på bantningskurer och joggingrundor.

I klippet säger han bland annat: ”And you know what doctors say: Shit if only you’d smoked, we’d have the technology to help you. It’s the people dying from nothing that are screwed.”

Hicks anade nog aldrig hur rätt han hade. Han dog 1994, vid 33 års ålder, av cancer i bukspottskörteln — helt orelaterat till hans rökning. inte nödvändigtvis relaterat till hans rökning. (se kommentarer)

Frågan är ju om han dog ångerfull.

I’m Not There

Jag älskar film och musik. Men framförallt älskar jag när de båda harmoniserar, synergiserar och sammanfaller så att helheten blir större än de enskilda delarna.

Som i Bob Dylan-filmen I’m Not There, när My Morning Jackets sångare tillika frontman Jim James tillsammans med indiecountry-gruppen Calexico framför en fantastiskt storslagen coverversion av Goin’ To Acapulco. En låt som Dylan spelade in med folkrockbandet The Band på deras gemensamma ansträgning från 1975, The Basement Tapes.

Fantastisk scen, fantastisk låt, fantastisk film.

Gåshudsögonblick.

Fleet Foxes

Jag vet inte om det beror på att jag under en kort period hade helskägg, eller om det snarare är det att jag har lyssnat alldeles för mycket på gammal finstämd folkrock på sista tiden. Hur som helst kan jag inte, hur mycket jag än försöker, värja mig för Seattle-bandet Fleet Foxes pompösa och solskensglimrande The Band-melodier.

White Winter Hymnal är just nu min favoritlåt från deras självbetitlade debutalbum, som du naturligtvis var mycket snabbare än jag med att förstå storheten i, men jag kan ändå inte låta bli att tipsa. Det är nämligen väldigt länge sen jag var såhär betagen av någon nutida låt från indiehållet.

Bergmanveckan

Nedan följer en kort sammanfattning av vad jag har sett under Bergmanveckan. Dessvärre har jag inte kunnat föra några anteckningar på grund utav bruten handled, så jag har skrivit ner vad jag kommer ihåg (förutom på tisdagen då min mor var med och förde anteckningar. Hon är låg- och mellanstadielärare och jag har aldrig sett mer detaljerade och välorganiserade anteckningar, det är ren studieteknikporr).

Tisdag

Ingmar Bergmans värld, en dokumentär av Stig Björkman om Bergmans filmskapande, inleder min Bergmanvecka. Innan dokumentären visas går Björkman igenom några av de kreativa processer som var typiska för Bergman, och hans nära, nästan faderliga förhållande till sina skådespelare.

I själva dokumentären berättar Bergman att han alltid strävar efter total kontroll. Något som också visas i några inspelningsscener där han först är på Bibi Andersson för att hon inte kör fram en bil tillräckligt långt, sedan för att hon har på sig ett par byxor som – enligt Bergman – är alldeles för ”snitsiga” för en så allvarlig scen. Det här kontrollbehovet står i skarp kontrast, men inte nödvändigtvis motsats, till hans enorma tilltro till skådespelarnas egna förmåga att höja en scen på ett sätt som han själv aldrig kan planera eller förutse.

Onsdag

På onsdagen ser jag två filmer: Tystnaden och En lektion i kärlek.

Tystnaden är en surrealistisk historia om två systrar och en liten pojke som bor på ett hotell i en främmande stad, där dom inte förstår språket (för att göra staden än mer främmande och ogästvänlig skapade Bergman ett helt nytt språk, löst baserat på estniska. I Bilder berättar han att filmen från början hette Timoka, vilket betyder ”bödeln tillhörig” på just estniska). Huvudtemat är kommunikation, eller snarare bristen på kommunikation, och att två människor som inte förstår varandras språk ändå kan dela någon sorts samtillhörighet på andra plan, kanske till och med i större utsträckning än om de kunde kommunicera på ett mer gängse sätt.

Till och med en integritetsfylld konstnär behöver tjäna lite kosing ibland, och i Bilder berättar Bergman att En lektion i kärlek tillsammans med hans andra komedier och hans reklamfilmer för bris, helt enkelt var ett sätt att inbringa lite pengar. Vidare förklarar han att En lektion i kärlek handlar om, precis som Sommarnattens leende senare skulle göra, ”att man kan älska varandra trots att man inte kan leva tillsammans.”

Bergman avslöjar också att han till en början tvivlade på sin egen komiska förmåga, men att hans oro stillades när han hörde att folk faktiskt skrattade åt just En lektion i kärlek. Och ibland är det ju faktiskt riktigt roligt, även om det ska mycket till för att jag ska skratta åt de mest farsaktiga scenerna, när man ska skratta åt att folk springer omkring som yra höns och välter omkull inredningen.

Lördag

Egil Törnqvist går på lördagförmiddag igenom hur Bergman kan ha blivit influerad av Victor Sjöströms stumfilmsklassiker Körkarlen. Det är på det hela väldig intressant och tankvärt men vissa symboliska och tematiska paralleller han målar upp känns aningen långsökta. En stramare hållning om vad som hade inkluderats hade kanske varit bra, då det nu blir det stundtals svårt att skilja på vad som är bekräftat och vad som är rena spekulationer.

Genomgången är både tekniskt och tematiskt inriktad. Till en början handlar den mest om Selma Lagerlöfs bok som filmen är baserad på. Sedan går Törnqvist vidare till själva filmen och drar några jämförelser med kända Bergmanverk, bland annat Det sjunde inseglet och Smultronstället. Han menar till exempel att många av de teman som återfinns i Körkarlen, som skuld och starka kvinnor, är sådana som sedan blivit klassiskt bergmanska. Ett annat mer konkret exempel är likheten med döden i just Det sjunde inseglet, och det faktum att i båda fallen rör det sig om män som får ett uppskov från sin förestående död för att rädda oskyldiga. Till sist går Törnqvist igenom teaterpjäsen och tevedramat Bildmakarna, som handlar om tillkomsten av just Körkarlen, med Bergman inblandad i båda projekten (han skrev pjäsen och regisserade teveversionen).

Som ett sidospår kan jag nämna att under föreläsningens frågestund konfronterar en äldre amerikansk herre Törnqvist kring dennes syn på att Jof, i Det sjunde inseglet, skulle se döden i sin fantasi. Enligt den ålderstigne amerikanen är det snarare så att Jof ser verkligheten som ingen av de andra personerna i filmen ser. En tolkning som jag delar, men eftersom det är något som Bergman antagligen aldrig uttalade sig om är det svårt att veta helt säkert.

Jag förstår varför Bergman höll Körkarlen som sin favoritfilm. Sjöströms mästerverk är tillsammans med Fritz Langs sci-fi-mästerverk Metropolis en av de få stumfilmer som jag orkat sett från början till slut. Det är en gripande historia med för sin tid banbrytande specialeffekter. Arbetet med att visa de döda och vagnen som transparenta var oerhört komplicerat och tidsödande, men resultatet är lika effektivt bildmässigt som det är spökligt kusligt att bevittna.

Efter föreläsningen är det dags för Fårödokument. En Bergmandokumentär från 1979 som är den andra av två dokumentärer Bergman gjorde om Fårö och Fåröborna. Den första kom tio år tidigare och i den här delen får vi bland annat träffa en del av de människor som Bergman intervjuade i den första delen. De pratar om vad som har hänt i deras liv och med Fårö under det decennium som passerat.

Det hela inleds med en svindlande scen där Fåröfärjan åker iväg i hård stormvind – med passagerare ombord. Ett tag ser det nästan ut som om färjan ska gå upp i horisontalläge och kantra. Det hela är naturligtvis en metafor för de svåra levnadsförhållandena som råder på Fårö, men även den envishet som de bosatta besitter.

Dokumentären varvar intervjuer med naturbilder och korta semesterklipp från sommarmånaderna då ön invaderas av turister. Och den hade ju inte varit gjord av Bergman om den inte hade inkluderat lite ond, bråd död – här i form av en grisslakt och en begravningsceremoni. En av de anhöriga till den avlidne förklarar att han vägrade att sluta arbeta, trots det faktum att hans kropp inte höll för den sortens påfrestningar längre.

Söndag

Under söndagen ser jag en kort demonstration av två av författarna bakom den snart utkomna boken Regi: Bergman, en tung pjäs i lyxig förpackning som visar högupplösta bilder och originalmanuskript från Bergmans karriär, inte bara filmerna utan även från hans tid på teatern. Det är inte särskilt svårt att bli imponerad när man börjar förstå just hur omfattande hans professionella arbete är.

Och det sista som slår mig är att jag nog vill besöka även nästa års upplaga av Bergmanveckan.