Så har bergmanveckan börjat då. Rapporter och texter från den kommer snart. Tills dess får ni hålla godo med min inmlämninsuppgift i kvalificerat svamme-… förlåt jag menar bergmanvetenskap, det här är vad uppgiften gick ut på:
Ingmar Bergman själv gjorde ofta en tydlig skillnad mellan regisören och den offentlige personen Bergman och privatpersonen Ingmar Bergman. ”Den där Bergman” kallade han regissören och värnade därmed om sin egen, privata person. Efter Bergmans död i somras har det blivit tydligt att Ingmar Bergmans verk har betytt mycket för många människor på ett mycket personligt plan. Vilket är ditt eget förhållande till Ingmar Bergman? Berätta om ditt första möte med en film, en teateruppsättning på scen eller i radio av Bergman som betytt särskilt mycket för dig. Berätta om hur du förhåller dig, och har förhållit dig, till Bergmans filmkonst, till hans sceniska verksamhet och hans radioteateruppsättningar.
Mitt svar:
De filmer som har gjort störst intryck på mig från när jag var liten är de som verkligen lyckades skrämma skiten ur mig. I den kategorin ingår bland annat de två första Alien-filmerna, den kontroversiella Motorsågsmassakern och dessutom, kanske lite mer förvånande, Bergmanklassikern Det sjunde inseglet. Tydligen är det så att en tioårig kille blir precis lika rädd av att se en tre meter hög blodtörstig xenomorph med frätande syra istället för blod, som han blir inför den skräckinjagande åsynen av en vitsminkad Bengt Ekerot i svart kåpa.
Det sjunde inseglet är min allra första Bergmanupplevelse. Jag var väldigt ung när jag såg den och förstod nog inte alltför mycket av vad som sades eller menades, men satt likväl fastnaglad framför teverutan. Det var döden, och på det sätt filmen framställde honom för mig, som fascinerade. Så påtaglig, så vältalig, så skoningslös. Man är ju som bekant oerhört existentiellt grubblande som liten. Inte minst Bergman själv som så länge han kunde minnas bar på vad han kallade för en ”svårartad dödskräck”. Det sjunde inseglet var ett sätt för honom att bearbeta just denna dödsångest (Bergman 1990, s. 231-242).
En av anledningarna att film är läskigare när man är liten är att gränsen mellan fantasi och verklighet är betydligt otydligare. Eller som Bergman själv beskriver det på sidan nitton i Laterna Magica: ”Bardomens prerogativ: att obehindrat röra sig mellan magi och havregrynsgröt, mellan gränslös fasa och sprängande glädje”. Något som tydligt syns i inledningsscenen i hans delvis självbiografiska film Fanny & Alexander. En scen där Alexander ligger under ett bord, alldeles själv i en stor våningssal, och skräckslaget ser på när en staty ur inredningen börjar komma till liv.
Barndomens gränslösa drömvärld och den oundvikliga döden. Det känns nästan fånigt att skriva att dessa två ständigt återkommande Bergmanteman skulle ha påverkat mig personligen eftersom de är så allmängiltiga. Men om vi säger så här, av alla allmängiltiga teman som Bergman tar upp genom sina filmer och böcker är de dessa två som har intresserat mig allra mest.
Avslutningsvis kan jag emellertid inte påstå att jag skulle ha någon direkt relation till Bergman som person, eller att någon av hans andra filmer skulle ha berört mig på något särskilt sätt. Men förhoppningsvis blir det väl ändring på det.
Referenser
Bergman, Ingmar (1990). Bilder. Nordstedts Förlag: Stockholm.
Bergman, Ingmar (1987). Laterna Magica. Nordstedts Förlag: Stockholm.
