Idag när jag stod och diskade råkade jag vinkla en sked olyckligt så att jag fick en hel insjö över låren. Eventuellt är jag inte världens smidigaste kille.
I vilket fall som så gick jag ur köket och började gå genom vardagsrummet för att se om jag kunde lokalisera ett par torra byxor. Men jag stannade till, förbluffad av vad jag hörde från datorn. I playlisten hade jag köat all min 60-talsmusik, och nu hade turen kommit till The Mamas & The Papas ”If You Can Believe Your Eyes and Ears”.
Jag har lyssnat igenom albumet förr men den här gången hörde jag något nytt. En liten detalj bara. En detalj som kan tyckas obetydlig men ändå var så pass omtumlande för mig att jag totalt glömde bort både disken och mina genomblöta brallor.
”Do You Wanna Dance?” strömmade ur högtalarna. Det lät bekant. Visst, jag hade hört låten förut förbigående men det här var bekant på ett helt annat sätt. Det lät som en låt jag hade hört miljontals gånger. Men vilken? Den här oidentifierade igenkänningen störde mig i säkert en kvart.
Fick just ett ganska konstigt telefonsamtal från franska klädmärket A.P.C. En tjej informerade mig på härligt obegriplig engelskafranska att jag var inbjuden till någon ”hemlig” reaförsäljning. Dessvärre fattade jag aldrig var den här försäljningen skulle äga rum (knappast i Linköping), eller vad som nu egentligen var så hemligt med den.
A.P.C. har som ett av få märken den väldigt tröttsamma policyn att inte tillåta andra butiker att sälja deras kläder online. Det handlar väl dels om att bättra på försäljningssiffrorna i deras egen webbutik, dels om den den något pretentiösa ambitionen att göra deras limited edition-plagg aningen mer exklusiva.
Kläderna är dock väldigt fina, och kan bäst beskrivas som en blandning mellan minimalistiskt preppy och välkammad rock. Till ett vettigt pris dessutom.
Och så länge det är tjejer som pratar obegriplig franskengelska på andra sidan får dom ringa upp mig precis hur många gånger dom vill.
I sommar ska jag läsa två distanskurser på Gotlands högskola. En av kurserna kommer gissningsvis vara rent frosseri i allting grått, svart och ångestfyllt. Bergman, auteuren och berättaren heter den. Ett härligt pretentiöst namn på en liten 7,5 poängs kurs och mina förväntningar är naturligtvis uppskruvade till max.
Den andra kursen heter Introduction to Game Programming. Om jag förstår det hela rätt handlar det om lite grundläggande spelprogrammering i C#. Borde vara rätt lätt för mig.
Min förhoppning är att dom här kurserna ska hjälpa mig med mitt stora dilemma: vad fan jag nu egentligen ska hitta på till hösten. Valet står mellan att antingen börja läsa filmvetenskap i Lund, eller stanna i Linköping och fortsätta med språkvetenskapen eller ta upp datavetenskap igen. Och just nu är jag kluven som fan.
Datavetenskapen är ju egentligen alltid aktuell. Sett över hela mitt liv har datorn och framförallt datorspelen alltid varit den stora passionen. Dock har det har blivit mindre och mindre med det på senare tid. Men vem vet, det kanske kommer tillbaka någon dag. Särskilt om dom nu skulle börja producera lite intelligenta spel igen. Jag är åtminstone aningen peppad inför Starcraft 2 och även om jag inte gillar första persons-spel riktigt så ser ju Fallout 3 onekligen intressant ut.
Språkvetenskapen är nog inte så aktuellt. Visst, vissa grejer är rätt kul men att plugga runor och sånt betackar jag mig för. Jag menar vafan, jag är inte speciellt intresserad av sånt som hände innan 80-talet då ska vi inte ens snacka om vad folk satt och pyssla med några hundra år efter det att Jesus emade ihjäl sig.
Det som talar mest för filmvetenskap och Lund är dels tjejfaktorn (svartklädda tjejer i kortklippt page som dricker grönt te och läser Vi, ja tack!), dels att det är en ny stad att upptäcka. Det som talar mot är att jag förmodligen måste bo i korridor igen (folk som tror dom är Jamie Oliver och lyckas sätta eld på köksfläkten, nej tack!)
Ibland brukar jag tänka att man borde ligga med fler tjejer. Eller åtminstone försöka. Men jag ids sällan.
Någon som däremot verkligen låg i medan han levde var Screamin’ Jay Hawkins. När han dog uppskattade man att han hade avlat fram ungefär sjuttiofem barn. En siffra som skulle göra till och med en mormon imponerad. Men även om han var duktig på att göra barn blev Jay förmodligen allra mest känd för sin hypnotiska rockklassiker ”I Put a Spell on You”. En låt som på sin tid blev en stor hit, inte minst tacke vare Jays spektakulära scensshow. En föreställning som bland annat involverade att han gjorde en rökfylld entre ur en likkista, med infödingsben i näsan och en lång mantel draperad över axlarna.
I Jim Jarmusch film ”Stranger Than Paradise” har ”I Put a Spell on You” en genomgående roll. Filmen börjar med att en hungarisk tjej anländer till New York för att bo hos sin manlige kusin i drygt en vecka. När han kommer hem en kväll så halvdansar hon runt i lägenheten och lyssnar på just ”I Put a Spell on You”.
Kusinen stänger av bandaren. ”I really hate that kind of music”, säger han.
Hon ser allvarligt på honom och svarar: ”It’s Screamin’ Jay Hawkins and he’s a wild man, so bug off!”.
Fredag den 13:e augusti 1971, mitt under högsommarvärmen, var Curtis Ousley på väg hem med en luftkonditioneringsenhet. Dessvärre stod två knarkare i vägen för honom. Curtis bad dem att flytta på sig. Då högg den ena av männen Curtis i hjärtat med en kniv.
I inledningen av den brittiska kultfilmen Withnail & I (som utspelar sig 1969, två år innan Curtis blev knivhuggen) ackompanjeras det misärbetonade anslaget av King Curtis vemodigt vackra saxofonversion av sextiotalsklassikern A Whiter Shade of Pale.
Och om vi hoppar till slutet av Withnail & I så kommer huvudpersonerna med samma namn hem till London efter att ha varit på landet en sväng. Väl hemma i lägenheten upptäckter de att under tiden har deras lokale knarklangare klättrat upp för en stupränna och brutit sig in i deras lägenhet.
Knarklangaren heter Danny och sitter i deras vardagsrum och börjar göra något som han kallar för en Camberwell Carrot. ”Vad ska du med de där till?” frågar Withnail angående Dannys samling rullpapper. Danny svarar: ”Jointen jag håller på och rullar kräver en yrkesman och kan använda uppemot tolv papper.” ”Det är omöjligt att göra en joint med tolv papper”, säger I. ”Det är omöjligt att göra en Camberwell Carrot med mindre än tolv papper”, svarar Danny.
”The största årtiondet i mänsklighetens historia börjar lida mot sitt slut”, säger Danny lite senare. ”Många kommer bli flyktingar.”
Något som stackars Curtis Ousley alltför väl fick erfara. Efter att han blivit knivhuggen skyndades han i ambulans mot akuten. Han dog samtidigt som han kom fram till sjukhuset.
Jag håller just nu på att skriva klart min B-uppsats, Novationer i bloggspråket, som visserligen mest är en övning i akademisk formalia, men som ändå har resulterat i ett par halvintressanta resultat.
Fildela. Både fildelare och fildelning finns redan i senaste utgåvan av SAOL, och att verb bildas såhär i svenskan är väldigt vanligt, till exempel: chatta, kompetenshöja, pierca, rättvisemärka.
Integritet. Används som en förkortning av uttrycket ”personlig integritet”. En ganska logisk utveckling, jämför meningen ”den senaste utvecklingen kring personlig integritet är skrämmande” med ”den senaste integritetsutvecklingen är skrämmande”. Problemet är ju att ordet integritet redan finns, med annan betydelse, men som i alla andra fall där ett ord har flera betydelser borde kontexten kunna avgöra vilken betydelse som avses.
IP-adress vs. IP-nummer. Båda orden är översättningslån från sina engelska ursprungsord, och stämmer väl in med hur ord bildas av initialförkortningar (jämför cd-skiva, dvd-brännare).
Det av orden som ligger närmast införande i SAOL är troligen IP-adress, tack vare att det är mer bildligt beskrivande, medan IP-nummer förmodligen upplevs mer tekniskt. IP-nummer är dock mer korrekt, då den bildliga jämförelsen med adress är aningen missvisande, något som inte minst är tydligt i den pågående fildelningsdebatten.
Ofta används IP-adress, precis som ordet adress, som om det skulle kunna knytas till ett hushåll eller en person. Problemet är bara det att en IP-adress egentligen inte är något mer än en unik identifierare som tillhandahålls av en internetleverantör. IT-caféer, trådlösa nätverk och tillfälliga mobilaabonnemang är alla exempel på när jämförelsen inte fungerar. Dessutom kan samma hushåll ha hur många IP-adresser som helst.
Och visst, med IP-nummer kan man ju naturligtvis dra en jämförelse till telefonnummer. En jämförelse som inte är helt hundra den heller. Men den är åtminstone aningen mer korrekt än adress.
Ordvitsig titel, jag vet, men vafan. Lyssna eller ladda hem här.
Låtlista:
Beirut – The Long Island Sound
Noah And The Whale – 5 Years Time
Agent Simple – Make A Right At Jordfallsmotet
Suburban Kids With Biblical Names – Guns N’ Ammo
Johnny Flynn - Tickle Me Pink
Bob Dylan – Man on the Street
Love – A House Is Not A Motel
Colin Blunstone – Misty Roses
Billy Bragg & Wilco – Ingrid Bergman
The Mountain Goats – Woke Up New
M. Ward – Chinese Translation
Nico – Somewhere There’s A Feather
The Sleepy Jackson – Old Dirt Farmer
The Zombies – This Will Be Our Year
Nick Drake – Northern Sky
Broadcast – Before We Begin
Wilco – Either Way
Tim Buckley – Morning Glory
Komponerade ett nytt blandband igår, och som titeln antyder rör det sig knappast om dansbandsmusik.
Spellistan:
01. Bill Hicks – People Suck
02. The Breeders – Happiness Is a Warm Gun
03. Portishead – Glory Box
04. Tricky – Overcome
05. Add N to (X) – Revenge of the Black Regent
06. Aphex Twin – Windowlicker
07. Ricardo Villalobos – Dexter
08. Portishead – Magic Doors
09. Slint – Good Morning, Captain
10. Black Sabbath – Iron Man
11. Portishead – Machine Gun
Det här är ett spel jag och den eminente Marcus Ericsson satte ihop för något år sedan. Dessvärre så finns det bara en spelbar bana, men det är ändå ungefär så länge som det är roligt (om ens det).
